Fram med silverfatet för det är väl så allt ska serveras?

Vad sysslar vi med? Hur mycket ska vi serva eleverna? 

Jag jobbar med vuxna men är de bättre än våra ungdomar? Nä, tyvärr tror jag inte det. Ibland undrar jag vad jag sysslar med när jag sitter vid min dator och googlar fram information till en elev som de lika bra kunde sökt efter själv. Varför ska jag söka de där flippade klassrummen på Youtube? Om det är något man som elev inte förstår varför kan man inte själv söka informationen. Den finns ju där. Internet är ju fantastiskt och på Internet finns Youtube och på Youtube finns hur många filmer gjorda av fantastiska lärare på flera olika språk. En helt fantastisk kvinna vid namn Anwar Katran har lag upp filmer där hon förklarar det viktigaste inom svenskan på arabiska. Vem är det som sitter och letar bland hennes arabiska filmer för att kunna skicka länkar till eleverna - jo det är jag! Jag sitter och översätter från svenska till arabiska, kopierar översättningen för att kunna använda den som sökord. Jag söker på hur många språk som helst tack vare google översätt. Idioti, ja! Men likväl så gör jag det. Jag serverar allt på silverfat. 

Det som sedan gör mig ännu mer irriterad är att när jag väl serverat allt och googlat och länkat så läser de inte på sidorna jag länkat till och de tittar inte på filmerna jag letat upp. Om man ska jobba med att använda källor och man har fått texter och filmer som handlar om hur man gör och ändå skippar att källhänvisa. Vems är då felet? Är det mitt? Ja! säger tyvärr en del för jag måste ju ha missat något någonstans. Jobbar man med ungdomar och barn så är det alltid lärarens fel, eller hur? Jag jobbar som tur var med vuxna så felet är lite mindre mitt för de är ju vuxna. Det måste vara fel på filmerna! De var inte tillräckligt roliga för vi ska ju roa medan vi undervisar. Där är problemet. Det var inte roligt att lägga 10 minuter på att titta på en film om källhantering. Snälla rara kolleger som lägger upp flippade klassrum på Youtube gör dem lite roligare. 

Jag hoppas ni fattar att jag är ganska ironisk. Jag börjar bli trött på att curla, trött på att roa, trött på sílverfatet. Måste allt var roligt? Måste allt gå sådär himla lätt? Måste alla serveras på silverfat? 

Jag är en tekniknörd av stora mått och älskar alla nya prylar som kommer ut. Min dator och min telefon är väldigt kära ägodelar och jag fattar att våra barn måste kunna mer om den digitala världen än vad jag kan för det är den värld de kommer att lev i. Fast jag är även konservativ nog att tycka att papper och penna inte är att förakta. Man behöver kunna använda båda delar. Elever idag antecknar inte. De begär att få utskrifter av mina föreläsningsanteckningar och de begär att få en kopia av min Power Point. De blir även väldigt nervösa när jag tar fram sudden för att rensa på vitatavlan om de inte hunnit fotografera mina anteckningar först. Bra tycker ni säkert på så sätt missar de ju inte nåt.

Jo, tänka sig att de gör de verkligen. Att anteckna med en penna på papper är en mycket bra och väl beprövad inlärningsstrategi. Testa med era elever att säga till dem att på provet får ni ha fusklapp med er. Men den ska vara skriven för hand och inte större än 5X10 cm. Följdfrågan blir "Får vi skriva på båda sidor?" Ja självklart får de göra det. De kommer att lägga ner massor tid av att korta ner och ändra på den fusklappen för att få med allt det viktiga. Helt plötsligt är de grymma på att hitta stödord och nyckelord. De skriver och formulerar om. Jag lovar att hemma i papperskorgen ligger ett gäng utkast som inte blev bra nog. De korrekturläser och redigerar sin fusklapp. De gör helt enkelt allt det där som vi lärare vill att de egentligen ska göra för att lära. Jag tror att den lappen är det allra bästa referat i punktform som de någonsin har producerat. Det roliga är att när sedan provdagen kommer är det ingen (eller nästan ingen) som behöver använda sin fusklapp för de kan varenda ett dugg som står på den. Det kan de för att de har arbetat med sin fusklapp med papper och penna och inte med ctrl c eller bara genom att läsa lärarens anteckningar. En sak till jag lovar att det finsn inte en enda lapp som är skriven med en trubbig penna. För man kan inte skriva liten text med en trubbig penna om man vill kunna läsa den. Det finns inte heller ord som är överstrukna med en stor plump för det tar oxå plats. De har behövt varenda millimeter på pappret till text som går att läsa och som är viktig för att de ska klara provet. Man kan ju då undra vad som är viktigast att de inte har en fusklapp eller att de har lärt sig det man lär ut. Det skriv många fusklappar man inte vet om men det är inte många av dem som används för genom att producera en bra fusklapp lär man sig det som står på lappen. Det är nämligen genom fusklappen man summerar och värderar den information man har fått i klassrummet.

Den text de får skickat till sig eller de bilder de tagit av tavlan med sin mobil kommer aldrig att bearbetas. Den får finnas och den läses på sin höjd några gånger innan provet. Det är genom bearbetningen man lär sig bäst. Papper och penna är fantastiska redskap för inlärning. Det tar mig till nästa dilemma med digitaliseringen. Deras handstil!! Hujeda mig så många det finns som på gymnasiet skriver som sjuåringar. Stora klumpiga bokstäver och de kan inte heller läsa mer än blockbokstäver. Skriv för guds skull inte med skrivstil på tavland för hälften av dina elever kan inte läsa det - en fjärdedel kan och den sista kan delvis tolka det du har skrivit och gissa sig till vad det står.

Jag jobbar mycket med datorer och min undervisning är digitaliserad men jag har även pappersuppgifter. Vi kan inte göra allt på datorerna. Jag är inte säker på att jag gillar att man nu ska skriva de nationella proven på dator. Jag ser att det kommer att underlätta rättningen på många av proven om de rättas digitalt. Men inom språk kan det blir svårt då svar måste värderas och en uppsats kan ha så många olika delar som ska sammanvägas. Nu vill man ju att även den ska skrivas digitalt fast rättningen blir lika manuell som innan. Det vi måste göra däremot är att se till att eleverna kan använda papper och penna. Ja jag måste ju erkänna att ibland hade jag önskat att mina pappersuppsatser hade varit skrivna med hjälp av en dator för många elevers hanstil är en katastrof. Det finns allt för många som skriver helt oläsligt. Kanske man ska införa handstil som ett betygskriterie. Jag minns de där abc-böckerna jag hade. Där man skrev stora och små bokstäver i små rutor och med hjälplinjer. Man fick skriva tills fröken var nöjd. Sedan när man började trean, tror jag det var, då introducerades skrivstil. Vilken lycka och besvikelse! Jag hade ju sett mamma och mormor fina snirkliga bokstäver och så får jag lära mig den nya varianten där man i princip bara band ihop bokstäverna.

Jaha är det nog en del som säger och vad ska då det där vara bra för. Vem har nytta av att kunna skriva snyggt eller kunna skriva skrivstil. Jag tror dock att det är bra. Varför? Jo för att genom att träna varje bokstav för sig så fick man en koppling till dem i hjärnan och den kopplingen var sedan till hjälp när man skapade ordbilder.  Och genom att själv skriva bokstäverna om och om igen så de blev snyggare och snyggare fick man även lättare att läsa och tolka andras handstilar. Idag protesterar eleverna om jag skriver skrivstil på tavlan för de säger att de kan inte läsa det. De vill helst att man bara skriver versaler för de är enklast att läsa. De vill införa typsnittet arial på vita tavlan. De har inte fantasi att ens försöka klura ut vilka bokstäver som finns på tavlan för även här är man bekväm. Kan man inte läsa direkt så får det vara. Ska man verkligen anstränga sig för att kunna läsa? Haha de ska vara glada för att de inte har 50 nationella prov skrivna för hand att rätta där man som lärare får gissa, tolka och använda all fanstasi man har för att kunna läsa och tolka det de har skrivit. 

Pennan måste tillbaka in i klassummet som ett lärverktyg. Det ena kan inte utsluta det andra. Pennan funkar även när Internet ligger nere och det är strömavbrott så den är verkligen inte att förakta.