https://www.dagenssamhalle.se/kronika/kriminella-ager-skolan-och-rektorn-ar-radd-18995

"Kriminella äger skolan och rektorn är rädd"

Dagens snackis på FB! Nu ska lärarna ta större hänsyn till - särskilt beakta - resultaten på de nationella proven vid betygsättning. Detta kan man se som både bra och dåligt som allt annat. Men det har antagligen fått lite för stora proportioner. Massmedia har hjälpt till att blåsa lite extra vilket är deras jobb så ingen kritik där.

Utdrag ur regeringens proposition: "Vid betygssättning i en kurs som det ges ett nationellt prov i ska elevens resultat på det provet särskilt beaktas. Provresultatet eller resultat på delprov ska dock inte särskilt beaktas om det finns särskilda skäl."

Särskilt beaktas men inte om det finns särskilda skäl. Just formuleringen särskilda skäl öppnar ju upp den hel del för det som sätter betyg. Det gör även att resultaten på proven inte är allenarådande så där är det egentligen ingen förändring. Var finns då förändringen kan man ju undra? Jo det blir svårare att åberopa särskilda skäl för en hel klass/årskurs om man nu vill sätta högre betyg för alla vilket tyvärr skett på en del skolor. Det ju det som är bakgrunden till beslutet. 

Vissta ska man kunna sätta både högre och lägre betyg än vad resultatet på de nationella proven visar och det kommar man kunna även i fortsättningen. Det som blir svårare är att man som skola väljer att överlag sätta högre betyg än vad proven har visat. Man kan även i fortsättningen göra det om särskilda skäl föreligger. I min värld är just särskilda skäl att en elev stressar så mycket inför provet att resultatet blir missvisande. Detta händer för vissa elever som inte klarar pressen och då uppstår det ett särskilt skäl. Jag har under alla år som jag rättat de nationella proven tyckt resultatet på proven har stämt väl överens med den bedömning jag gjort av eleven. De nationella proven har mer eller mindre bara blivit en bekräftelse på att jag som lärare tänkt rätt och att min bedömning av elevens prestationer är på rätt nivå. Visst har jag mött elever som totalt klappat ihop och där reslutatet inte varit det jag förväntat mig men de eleverna har jag ju alltid haft tid att testa igen och möjligheten att titta på hur de mött kunskapskraven tidigare. Jag ser inte att den nya, skärpta, lagformuleringen kommer att påverka mina betyg något nämnvärt. Men jag hoppas att jag kan se att det blir en mer jämlik betygsättning där skolor som överlag putsat reslutaten och sett lite mellan fingarna på betygkriterierna får det lite svårare.  

Skolinspektionen har ju sett att det på vissa skolor sätts högre betyg överlag och det är detta man vill motverka. Jag tycker det är bra för att det fria skolvalet ska inte vara det som påverkar betyget för att det finns skolor som eleverna vet ger bättre betyg och där det är enklare att nå toppbetygen. Detta är tyvärr en sanning vi lever med. Jag har själv mött elever som bytt skola för att på så sätt få det enklare att nå målen för de högre betygen. Kan en skärpning av lagen lindra, bota är väl för mycket begärt, detta fenomen så är det bra för alla parter. Att få betyg som inte stämmer med kunskapsnivån är inte bra och det straffar sig i nästa steg. Den som i nian får betyg som inte stämmer med kunskaperna får det svårt på gymnasiet och det samma gäller för gymnasieleven  som fått glädjebetyg när den går vidare till universitet eller högskola. 

För den som vill läsa propositionen så finns den här .

Jag läste på Skolvärlden att lärarflykten måste stoppas. Jo det håller jag med om och det är enklare än man tror. Ge lärarna bättre löner och bättre arbetsmiljö - både den fysiska och den psykiska miljön.

Ett av de få sätt som fungerar om en lärare vill ha högre lön är att byta jobb till en annan kommun. Även om man som lärare trivs på sitt jobb, trivs med kolleger och trivs med eleverna så tvingas man byta jobb när man ser hur nyutexaminerade lärare kommer med ingångslöner som matchar de som jobbat i ganska många år inom yrket. Det är inte ingångslänerna som det är fel på utan det är bara att gratulera de som får en bra ingångslön. Problemet är att de som jobbat ett tag halkar efter för de kan inte få upp lönen så att den matchar erfarenheten utan att byta jobb. Jag var i den situationen själv för en del år sedan. Jag kom in i en period då ingångslönerna var ganska dåliga. Ett par år senare anställdes nyexaminerade lärare med högre lön än vad jag hade. Jag tog upp det med min rektor och sa att antingen höjer du min lön eller så slutar jag. Rektorns svar var att höja lönen gick inte utan jag fick nöja mig med de avtalsenliga höjningarna. Jag höjde min lön 5000 genom att byta jobba. Trivdes inte på nya jobbet utan slutade där när provanställningen började gå mot sitt slut. Höjde lönen ytterligare 2000 in i det nya jobbet. Så på drygt sex månader höjde jag min lön med 7000 i månaden bara genom att byta jobb. 7000 i månaden är en ganska OK höjning bara genom att byta jobb. Är det då konstigt att lärare väljer att byta kommun eller skolform för att få upp lönen?

Bild från Fotofinnaren.se

Fysiska miljön! Jag vet inte många andra yrken där man har sämre arbetsmiljö än man har som lärare. Undrar du vad jag menar så kan du ju titta in i ett lärarrum och se hur många lärare man har klämt in i ett och samma rum. Desto fler skrivbord man kan klämma in desto bättre. Får man som lärare ett utrymme på 4 kvadrat så ska man vara glad. (kan berätta att idag är jag glad för jag har gott om utrymme där jag jobbar nu).  Det är ganska vanligt att man som lärare har sitt skrivbord, en hurts och hyllor ovanför sitt skrivbord. Skrivbordet står kloss intill kollegans skrivbord som sedan står kloss intill nästa kollega. Jag har suttit i en del olika lärarrum men 10 arbetsplaster på en yta som är mindre än 40 kvm. Inte nog med att det i ett sådant rum är mycket rörlighet utan det är även enkelt att det blir syrefattigt. Platsbristen gör att många lärare väljer att ha en hel del av sitt arbetsmaterial hemma för att få plats. Man bär böcker och annat i onödan bara för att det inte finns  plats i skolan. Den som sedan jobbar på högstadiet och uppåt har sällan ett eget hemklassrum vilket gör att allt material som ska med på lektionen måste flyttas mellan de olika klassrummen. Ska man sedan ha ett samtal med en förälder eller en elev så måste man leta upp ett tomt rum för att kunna genomföra samtalet. I arbetsrummet sitter kanske 4-5 kolleger och arbetar och de vill man ju gärna inte störa. Det är även så att det ibland inte ens är läge för dem att höra samtalet då det kan handla om känsliga uppgifter om en elev. Jag för min egen del får inte mycket gjort i skolan jag har svårt för att koncentrera mig när det är människor runt om mig och jag vill gärna ha musik eller radio på när jag jobbar. Visst jag kan använda lurar men det är inte riktigt samma sak. Då ska jag ändå påpeka att där jag jobbar nu sitter vi fyra lärare på samma yta som jag varit en av 10 på på en annan skola. 

Arbetsbördan är en annan faktor som påverkar lärarflykten. Det värsta med den delen är att här flyr läarre yrket helt. Det är inte så att de byter jobb till en skola i grannkommunenn utan de lämnar yrket helt för att göra något som inte ens har med skola att göra. Skolan har förlorat många duktiga pedagoger bara för att arbetsbördan är för hög. Det är värst för högstadie- och gymnasielärare. Man ska undervisa ca 17 timmar i veckan och det är helt OK. Det är inte där problemet finns utan det är i allt det där andra som måste göras när man inte undervisar. Det är inte ovanligt att en gymansielärare har 100 elever eller fler - ja vi ska inte tala om den stackars idrottsläraren som kan ha 400-500 elever - och till varje elev ska det skrivas ett skriftligt omdöme minst en gång per termin. Ni kan ju räkna själv -eller så hjälper jag er! Om man räknar lite snålt så tar ett omdöme 20 minuter per elev. 100 elever x 20 minuter = 2000 minuter / 60 = 33,33 timmar. på detta kan man ha 9 klasskonferanser där omdömena ska presenteras för de olika mentorerna så de har tillräckligt med information för det kommande utvecklingsantalet. ) klasskonferanser tar minst 4,5 timmar - så om vi avrundar lite uppåt så tar det cirka 40 timmar att förbereda omdömen och utvecklingsamtal per termin. Denna tid ska man hitta mellan lektioner, förberedande av lektioner och rättning av elevuppgifter. Den vanliga undervisningen avstannar ju nte för att omdömena ska skrivas. 

Nästa stora tidslukare är kursprov och nationella prov. Här kan jag bara prata för mig själv som språklärare.  Jag tror dock inte att det är så stor tidsskillnad vad gäller rättandet oavsett ämne. En gång om året ska det genomföras ett nationellt prov i vissa ämnen. På grundskolorna som jag jobbat på har man hjälpts åt så att även den lärare som inte undervisar 9:or hjälper till att rätta proven. På gymnasieksolan var jag däremot betydligt mer ensam om rättandet. Jag var den enda läraren i arbetslaget som undervisade i svenska som andraspråk.  Jag hade två ettor och en trea som skulle genomföra de nationella proven. Det innebar cirka 50 ettor och cirka 20 treor. Det innebar att jag ensam skulle rätta och bedöma 70 prov. Ettornas prov hade tre delar och treornas två delar. Till ettorna skulle jag rätta 50 läsförståelseprov och 50 uppsatser. Treornas uppsatser var lite längre och där var det 30 uppsatser. De muntliga delarna bedömdes under genomförandet men jag kan tala om att det var undervisningsfri tid som jag fick lägga för att hinna med att genomföra 70 muntliga prov. Räknar jag högt så hann jag med 5 elever i timmen men då fick inget strula. Tekniken fick inte ställa till det om jag skulle hinna. Hann jag det så tog de muntliga proven cirka 14 timmar att genomföra. Jag hade alltså 120 delprov att rätta förutom den muntliga bedömningen. Om jag mot förmodan skulle hinna rätta tre delprov i timmen så tar detta mig 40 timmar. Det blir en del obetalda timmar på fritiden för att hinna med. Sedan ska alla resultat sammanställas och registreras vilket nog tar 5 timmar sammalagt. Så snålt räknat så blir det 45 timmar.

Utöver tiden med omdömen och NP-rättning skulle man varje vecka ha 1/2 timmes mentorssamtal. Varje onsdag var det APT med arbetslaget i 1,5 timme och varje måndag var det APT och andra möten med lärare från andra arbetslag. i cirka 1,5 timme. Varje vecka skulle jag även planera in en timmes läxhjälp som schemalades. Bara detta är 4,5 timmar varje vecka. Räknar man nu neråt så har man 45 timmar i veckan som lärare (inklusive förtroendearbetstiden) - ca 17 timmar undervisning och 4,5 timmar annat är schemalagt. Det är 21,5 timmar. Räknar man sedan alla ställtider det vills äga tid man spenderar med att traska mellan olika klassrum och sitt arbetsrum. Det kunde bli upp till 3 timmar i veckan. Detta låter kanske mycket men titta på en gymnasielärare på en större skola som har cirka 20 minuter mellan lektionerna och lektionerna kan då även vara i olika byggnader eller på olika våningar. Tänk sedan att en enda elev stannar efter lektionen för att prata om något som de undrar över. Då tor jag att till och med 3 timmar är snålt räknat. Lägger vi till de tre timmarna så är vi uppe i 24,5 timmar per vecka. Tar vi sedan omdömestiden och NP-tiden och fördelar de jämt över året så blir det lite mer än tre timmar i veckan. Då är vi uppe i 27,5 timmar i veckan. Har man sedan minst 10 lektioner att förbereda i veckan så kan man väl räkna med att man lägger minst 20 minuter på att förbereda en lektion men då får inte kopieringsapparaten bråka för då tar det ännu lämgre tid. Lågt räknat lägger man då  fyra timmar i veckan på planering. Då är vi uppe i 31,5 timmar. Nu har jag säkert missat något men jag stannar där. Wow jag har alltså 13,5 timmar kvar att spendera i veckan...men just det den vanliga rättningen och bedömningen ska ju göras hela tiden. Hur mycket tid får då varje elev i veckan? Jo det kan jag tala om - cirka åtta minuter i veckan per elev finns det till rättning och bedömning i den dagliga verksamheten. ÅTTA minuter!!! JA just det jag har inte ens räknat tiden som betygsättningen tar varje vår men vi kna nog dra bort nån minut per vecka per elev. Sedan förväntas man förbereda prövningar och omprov. Varenda elevärende som måste förberedas, åtgärsprogram som ska skrivas, förälder som ska kontaktas, elev som behöver annan hjälp, varenda gång kopiatorn bråkar eller annan teknik inte fungerar eller varenda ord man måste läsa för att hålla sig uppdaterad inom sitt ämne tar från de där åtta minuterna i veckans om det finns per elev. Vilket gör att om man ser på allt annat som kan hända så kommer vi nog snabbt ner till att det finns 5-6 minuter i veckan per elev. 

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att ni lärare jobbar ju aldrig, Ni är ju lediga på alla lov. Jag blir lika förbannad var gång för lärare är nog den enda yrkeskategori som jobbar timme efter timme utan att få betalt. Se på min uträkning så ser ni ju snabbt att det är ohållbart. Tiden räcker inte! Jag har spenderat många lov med att rätta ifatt. Helger som jag spenderat med uppsatser som ska rättas och bedömmas. Allt som eleven produceras har eleven rätt att få bedömnt formativt eller summativ beroende på vilken uppgift det handlar om. OM man tittar på min uträkning så ser man snabbt att mina siffror är i underkant av vad saker och ting egentligen tar.

Lärare är hjältar som jobbar alldeles för mycket för alldeles för låg lön!

Till vårt land har det kommit ganska många nya invånare och det ställer en hel del krav på oss alla. Det ska läras svenska, utbildningar ska valideras och kompletteras och många ska utbildas i ett yrke. Så långt är allt bra men då kommer vi till det där med tid. Är det verkligen rimligt att man ska kunna bli undersköterska på tre månader (förslag här i min hemkommun), läsa till lärare på sitt modersmål, lära svenska på en arbetsplats eller läsa in 11 svenskbetyg på två år. Ibland skulle jag vilja skicka våra politiker till ett land där de inte kan språket, ja inte ens har samma skriftspråk, som vi för att de själva skulle behöva testa på hur svårt det är att lära sig ett nytt språk. 

Det är så förbaskat viktigt att de nyanlända ska komma ut i arbetslivet att man inte ger dem tid att lära sig språket ordentligt. Språket är nyckeln till kunskap och nyckeln till samhället. Men den nyckel vill man inte ge dem. Är det konstigt att vi får ett segrererat samhälle när vi inte ger de nyanlända chansen att ens lära sig språket på en så pass bra nivå att de känner att de kan och vågar tilltala en person med svenska som modersmål. 

De högutbildade vill man ska validera och komplettera sina utbildningar så fort det bara går. Det innebär att SVA03 och eventuella kurser på högskola och universitet helst ska vara klara innan de börjat. Att det tar cirka sju år att nå en språknivå som gör att man kan klara av ett mer vetenskapligt språk är det ingen som ens funderar över. Ingen av dem får eller har sju år på sig att klara av högre kurser.Då har nåt ljushuvud kommit på att vi skapar snabbspår. De får universitet och högskola på sitt hemspråk. Är du lärar kan du alltså läsa in pedagogiken som behövs på ett år på till exempel arabiska. Smart! Eller kanske inte! Vilka elever är det tänkt att de ska undervisa? Bara arabiska? Eller är det meningen att de ska kunna jobba i svenska skolor och undervisa på svenska? Vad ger det då eleven som suttit på snabbspåret? Ingen examen och inga högskolepoäng men de har fått lära sig om hur vårt system funkar genom undervisning på arabiska. När de väl genomgått snabbspåret så måste likväl komplettera med svenska som andraspråk och annat som behövs. Jag skulle tycka det vore intressant att veta hur många som genomgått snabbspåret och sedan fått arbete inom sitt yrke. Förkortar verkligen snabbspåret vägen till arbete?

Jag måste även ta upp den andra sidan av myntet. Eleverna! Allt för många tycks tro att 1,5 timmes lektion per dag är vad som behövs för att lära ett nytt språk. Så fort de lämnar klassrummet så går de ut och pratar bara modersmålet med klasskamraterna. De samlas runt borden i studiehallen och det enda de pratar är sitt modersmål. Sedan går de hem och tittar på TV och lyssnar på radioprogram från hemlandet. Allt ska gå snabbt och helst utan ansträngning. Kunskapen ska serveras på silverfat. När det sedan blir lov/ledigt så åker man till hemlandet eller till ett annat land där hemspråket talas och svenskan funderar man inte på. Att lära sig ett nytt språk så bra att man klarar sig ute i arbetslivet tar tid och kräver att man anstränger sig. Men det där med att anstränga sig och jobba hårt är något som allt för många varken vill eller orkar. Det är ganska många gånger som jag känt mig frustrerad för att inget händer. Jag tycker att jag jobbar för eleverna och jag fixar och trixar hur mycket som helst och lägger ner extra timmar för att det ska fungera och så får jag noll tillbaka. Det är då jag är glad för att jag jobbar med vuxna som trots allt har ett eget ansvar för att lära sig och ett eget ansvar för att planera sin tid.

Tid är lika med pengar och inget får kosta idag. Det får inte kosta i kontanter och det får inte kosta tid och det får inte kosta ansträngning. Vad blir reslutatet jo att vi lärare sitter i kläm och tyvärr slutar dertta med att vi skalar ner det centrala innehållet till det minimala. Vi vänder och vrider på det som står i styrdokumenten för att inte behöva sätta allt för många F. Vi förlänger kurser och sänker kraven. Det blir vårt bidrag till att minska kostnaderna. Minsta möjliga ansträngning på så kort tid som möjligt för att nå upp till de minimikrav som ställs. Vill vi egentligen jobba så? Nej det tror inte jag. Alla lärare brinner för att kunna sprida kunskap och för att kunna ge eleven så mycket som möjligt för att rusta dem för nästa kurs, arbetsliv och en plats i samhället. Kunskap är makt och nyckeln till samhället. Tyvärr har det skapats ett system där nyckeln inte är lika viktig som innan. Elever skickas vidare i systemet med en liten nyckel som de ska vara glada om den passar någonstans i framtiden. Lära för livet? Nä verkligen inte. Lära för att få ett E i betyg så fort som möjligt det är vad man gör idag.

Ordet individ är väldigt viktigt. Alla lagspelare ska vara individer. Wow det är ju precis det Zlatan Ibrahimovic är. Han är en lagspelare som är en klar och tydlig individ vilket han ofta fått lite skit för. Han har inte fattat att man ska bara vara lagom mycket individ. 

I skolan handlar det inte om laget utan om individen. Varje individ har rätt att bli sedd, vare sig de vill eller ej. Problemet är att styrdokumenten ger mycket lite rum för individen. De talar om individanpassning och allas rätt till anpassning. Men för våra grundskoleelever tar denna anpassning slut på våren i nian. När det är dags att lämna grundskolan för att gå vidare i livet så förväntas alla ha nåt lika långt på samma tidpunkt. Alla ska mätas efter samma måttstock och bedömas utifrån samma kriterier. (jo jag vet att den finns en pysparagraf men den gäller bara ett fåtal). 

Tiden! Det är det enda man inte anpassar. Vi kanske ska ha en flexibel skola. Vissa elever når målen redan i år åtta och borde då kunna gå vidare medan andra kan behöva ett tionde år för att ha rätt förutsättning för att klara ett gymnasieprogram. Det är kanske bra för den som inte klarat alla ämnens och har en behörighet att det finns ett tionde år där de i den miljö de är van vid kan förbättra sina betyg inte bara i de ämnen som de har F i utan i alla teoretiska ämnen. Det kan bli bra på olika sätt. Det kan till och med bli så att den som märker att detta kommer inte att gå sätter in lite extra jobb i nian för att få ihop det. Eleverna slipper på så sätt även börja sitt liv på gymnasiet i en  IM-klass. Det tionde året borde enligt mig mest koncentrera sig på de teoretiska ämnena men ge möjlighet att höja sitt betyg i alla de ämnena. På så sätt är eleven mycket bättre förberedd när de kommer till gymnasiet och kan klara det bättre.

Piaget menar att en männinska inte kan tänka abstarkt förrän i 12-årsåldern. Inte förrän då kan man förstå abstrakta begrepp som frihet och demokrati. Det är inte förrän då man kan börja diskutera etik och politik. Inte förrän på högstadiet kan alltså en elev förstå att det faktiskt kan finnas mer än ett svar på en fråga. Detta tar olika lång tid för olika individer och generellt tar detta längre tid för pojkar än för flickor. Medan flickorna i sjuan börjar prata smink och relationer så sparkar pojkarna fortfarande boll och leker tafatt på rasterna. Här kan man se hur den kognitiva utvecklingen spelar pojkarna ett spratt och de blir lämnade i bakvattnet på flickorna som redan har börjar analysera som omvärld. Det är först nu barnet kan börja läsa mellan raderna och lösa ekvationer. Till det behövs nämligen att man kan tänka abstarkt. Det är här individen spelar en stor roll för vad och hur eleverna lär. Den kognitiva mognaden kan skilja mycket i en klass med sjuor för att sedan minska i åttan och nian. Men bland våra nior finns det fortfarande elever som inte är mogen att klara de krav vi ställer för att de ska uppnå betygskriterierna. Här är oftast flickorna långt före pojkarna. 

Genus har betydelse. Idag ska alla behandlas lika vilket är en självklarhet. Men vi är inte lika. Vad vi än tycker och hur gärna vi än vill så är det skillnad på pojkar och flickor. Titta på en sjua! Flickorna börjar bli medvetna om sitt utseende och får helt nya intressen medan pojkarna glatt leker vidare. (jo jag vet att jag generaliserar) Detta sker i viss mån redan i sexan men då är indelningen inte lika tydlig. I åttan ser man sedan en del pojkar sälla sig till flickorna men inte alla. Det finns fortfarande pojkar som helst skulle vilja leka på rasterna och som sitter i klassrummet och inte förstår  ett smack av vad lärare och klasskamrater talar om. För varje dag som eleven sitter där och inte förstår så kryper det i kroppen. Eleven vill hellre gå ut och leka för det finns så mycket spring i benen och för varje dag som de inte förstår så sjunker självförtroendet. Varje dag som går hamnar eleven som på grund av kön eller gener inte kan förstå det vissa flickor förstod redan i sexan hamnar den efter. Detta beror inte på att eleven inte är lika smart som andra eller inte har samma motivation som de andra utan helt enkelt på grund av att de inte är mogna att ta till sig det vi försöker lära dem. När sedan mognaden kommer i fatt dem så de är på samma kognitiva utvecklingsnivå som kamraterna så är de efter kunskapsmässigt. Kommer den kognitiva mognaden först i nian så är det en hel del som ska tas igen för att man ska uppnå sin fulla potential och uppnå de betyg som man skulle kunna uppnå om inte naturen hade spelat barnet ett grymt spratt och väntat med att släppa loss det abstrakta tänkandet.

Vi kan inte behandla flickor och pojkar lika utan de är olika. de mognar inte enligt samma grundmönster utan någon gång i sexan-sjuan så tar flickorna ett jätte kliv och grå om pojkarna som redan då hamnar på efterkälken. Stackars den pojke som är född i december och som i sin klass har en flicka född i januari. Den pojken är på pappret en förlorare redan innan skolan startar. Jaha säger säker många men det är ju här man ska individanpassa. Visst vi låter pojkarna leka ett tag till medan flickorna börjar analysera böcker och tänka abstrakt. Glöm bara inte att pojkarna ska bedömas enligt samma kriterier och på samma tidpunkt som flickorna. För betygsdatum och betygskriterier är inte individanpassade!

När jag läser om allt vad man MÅSTE göra i skolan för att få upp resultaten läser jag i princip aldrig om att eleven ska göra något. Alla andra ska göra både det ena och det andra men eleven diskuteras inte.  Den enda som inte har ett ansvar för att skolan inte går bra är eleven. Hur har det blivit så?

Detta är en skrämmande utveckling. När jag läste till lärare fick vi läsa om fall där en lärare tillrättavisat en elev som bar sig väldigt dumt åt inne i korrideren på skolan. Eleven hade vattenkrig och kastade vattenballonger. Läraren säger åt eleven att vederbörande skulle gå till rektorn vilket eleven vägrade. Då tog läraren en hand i nacken på eleven och föste hnonom mot rektorns kontor. Så långt kan man kanske ha synpunkter på vem som gjorde rätt eller fel. Men helt klart ska man inte kasta vattenballonger inomhus. Kanske skulle läraren låtit eleven vara och slippa gå till rektorn och kanske skulle läraren inte rört elevens nacke. Allt detta kan man ha synpunkter men det är inte det jag vill diskutera utan det är det som sedan hände.

Eleven går hem och berättar att läraren tagit honom i nacken och föst honom mot rektorns kontor. Här händer det som jag inte fattar. Föräldrarna anmäler läraren. Det skulle inte min pappa gjort. Jag hade nog inte ens gått hem och berättat. För inte hade min pappa anmält läraren aldrig i livet. Han hade sagt "Jaha och vad fan (min pappa svor mycket) gjorde du då?" Hade jag då berättat om vattenballongerna hade läraren fått ett samtal där han hade berättat för läraren att han uppskattade att han sagt till mig och jag hade fått något slags straff hemma med som antagligen var värre än det skolan gett mig. 

Jag fick som barn alltid ta ansvar för mina handlingar och även för de konsekvenser de gav mig. Aldrig skulle mina föräldrar skylla ett dåligt betyg på läraren utan det var mitt eget fel. Det var jag och ingen annan som inte pluggat tillräckligt. Jag fick redan som barn klart för mig att jag var ansvarig för mina egna handlingar och att de val jag gjorde var mina. Visst ville jag ha råd eller hjälp fick jag självklart det och mina föräldrar såg till att vi alltid hade allt vi behövde och mer därtill. Att stiga upp på morgonen och komma i tid till bussen var mitt ansvar. Visst skulle jag försova mig en eller annan gång så blev jag nog väckt men det var mitt ansvar att ställa klockan och se till att vara klar för skolan. Det var mitt ansvar att se till att sköta skolan och mitt ansvar att komma i tid till lektionerna.

Under tre år på högstadiet fick jag inte en enda kvarsittning på grund av sena ankomster och det var det faktiskt inte många av mina klasskamrater som fick heller. Man kunde kastas ut från lektionerna om man inte skötte sig. Den som inte satt tyst och jobbade kunde förpassas till OBS-klassen. Det var kanske inte en superbra lösning men det var inte många som gick i den klassen trots att vi var en 8 parallellig högstadieskola. Skulle jag mot förmodan bli utkastad så visste jag att mina föräldrar skulle se det som att det var mitt fel för att det var jag som gjort något fel inte läraren. Och blev man utkastad så var det inte ens snack om att ta igen tiden eller att undervisningen skulle erbjudas vid ett annat tillfälle.

Kommunikationen mellan hem och skola var väl inte den allra bästa på gott och ont. Det finns de gånger som jag vet mina föräldrar skulle velat att läraren kontaktade dem men inte gjorde det. Minns att jag fick en släng av prestationsångest i första klass och det gjorde att jag satt på skoltrappan och sov under rasterna. Detta berättade inte läraren förrän de ringde för att tala om att jag inte kom till skolan för att de kunde inte få mig ur sängen. Men allt det här med att föräldrar ska ha full koll på läxor och prov via en skolportal det hade nog min pappa blivit tokig på. Prov och läxor var mitt ansvar inte deras. Det var jag som gick i skolan inte de. De jobbade och såg till att vi hade mat och kläder, och mycket annat. 

Idag ställer skolan lika höga krav på den arbetande föräldern som de ställer på skolan. Jag vet för jag har hotat, coachat, bönat och mutat mig igenom år nio med en son som inte tyckte skolan var det allra viktigaste. Men vet ni vad inte en enda gång har jag beskyllt lärarna för att min son har haft F i vissa ämnen. Den skulden har sonen själv fått bära. Sitter man och drömmer halva lektionen eller spelar spel på datorn så kan man inte räkna med att klara betygen. Vilket hallå det varit här ibland. Men vi lyckades att få ihop betyg så det räcker för att komam in på det program han ville. Idag läser sonen utökat program för helst plötsligt har han fått för sig att läsa på universitetet. Idag behöver jag inte påminna om en enda läxa och han har inte en enda frånvarodag och han får hur mycket beröm som helst från sina lärare på gymnasiet. Problemet här var nog att jag ofta kände att skolan lade över arbetet på mig och jag kände det som att jag ägde en hel del av skulden. Jag skulle som förälder logga in i Schoolsoft gärna varje dag för att se vad sonen hade i läxa. Loggade jag inte in i alla fall minst en gång i veckan så förstod jag att jag inte fullföljt min plikt som förälder. Jag höll på att bli tokig på alla plattformar och inloggningar. Själv jobbade jag i skola24 och omdöme24, senare Dexter, firstclass och vklass. Medan man på den ena sonens skola hade schoolsoft och på den andra sonens skolan Unikum. Jag är glad för att jag bara har två tänk den stackare som har flera barn att hålla koll på. 

Elever idag har alldeles för mycket makt. Jag är inte så säker på att det är bra. Självklart ska det finnas elevdemokrati men till ett visst mått bara. Lärarens måste vara lärare och den som bestämmer. Idag ska elever kunna påverka examinationsformer och arbetssätt. Elever ska bestämma vilka uppgifter de ska göra. De ska gärna planera sitt arbete själv. När jag för en del år sedan vikarierade i en årskurs tre klass så hade vi klassråd och eleverna fick ordet. Ett önskemål från eleverna var klart och tydligt - Kan inte du planera till oss? Vi vill inte planera själv. Deras önskemål i demokratisk anda var att jag som lärare skulle ta kontrollen över vad som skulle göras eller inte göras. De ville ha friheten att inte behöva bestämma utan bara göra det som jag ville de skulle göra. I en annan klass denna gång i årskurs åtta skulle vi jobba med temat musik i engelska. Jag ville som den duktiga pedagogen jag ville vara ge eleverna möjligheten att bestämma hur de ville jobba. De fick vars en postitlapp och fem minuter på sig att komma med önskemål som de fick lämna in anonymt. Det kom en del förslag men det som var tydligast var hur de INTE ville jobba. Det stod på en väldigt många lappar att de ville inte "forska". De ville inte själv leta kunskap utan de ville att jag skulle styra undervisningen tydligare. "Vi gör vad som bara vi slipper leta information på mediateket." De ville helst ha katederundervisning och klara tydliga uppgifter att göra på lektionerna där jag som lärare tagit över ansvaret för innehållet. 

Vi vill att våra barn ska ha frihet men ibland skapar tydliga riktlinjer frihet. Barn vill veta vad som krävs och de vill ha tydliga riktlinjer för vad som förväntas av dem det skapar trygghet. Vill vi att barnen ska känna trygghet måste vi visa att vi kan kontrollera deras vardag. Att vi som vuxna i deras liv talar om vad som är rätt och fel och genom regler skapar trygghet. Jag tror att det barn som har tydliga riktlinjer känner sig tryggare än det barn som får göra lite som de vill. Jag var känd som skolan strängaste lärare när jag jobbade i ett av de där omtalade områdena med i princip bara barn med invandrarbakgrund. Javisst det var en stökig skola och mina första veckor där var ett rent helvete. Det var många gånger de veckorna som jag ångrade mitt yrkesval. Jag gav som tur var inte upp och när eleverna gick i nian kunde jag ensam åka precis var som helst med 30 elever för de visste vad som gällde och de visst att det var jag som bestämde. När jag väl fått deras respekt och fått mitt klassrum att fungera kunde jag släppa på gränserna mer och mer. Ansvar under frihet var något de lärde sig gällde. De visste att så länge de skötte sig fick de frihet att göra många fler saker men om de inte skötte sig så blev det inte lika kul. Jag lämnade dessa elever för en hel del år sedan men det är många av dem som fortfarande hör av sig och som håller kontakten. De är idag ansvarsfulla unga som går och har gått vidare i livet. I den kullen finns läkare, tandläkare, advokater, kemister och fysiker. En väldigt stor andel av dem har läst vidare på högskolor och universitet. 

Barn behöver veta var man står som vuxen. Om man visar att man kan ha kontroll på tillvaron i vardagen så vet de även att man kan ha koll när åskan går. Det skapar trygghet! Regler skapar trygghet! 

Deadlines i skolan finns inte. Eleverna tolkar alla deadlines som lärarens påhitt. Inget man behöver ta på allvar för läraren kan ju ändå inte göra något om texten kommer in en vecka eller en månad försent. Enligt Skolverket ska lärarna ta in det som eleven producerat och bedöma det. Vi ska inte sätta betyg på uppförande utan enbart på det inlämnade materialet. Jaja man har avrundat med att hinner man inte rätta så är det OK det kan inte eleven begära. Men ojoj de har inte varit ute i skolan där 50% lämnar in för sent och ändå kräver att bli bedömda och få betyg. 

Här borde vi lärare gå samman och skaffa en strategi. INGA uppsatser eller rapporter rättas på egen tid.  De dateras och läggs i en hög och sist in sist att rättas. Hinner man inte så hinner man inte och då kan terminen gå och eleven bli utan bedömningsunderlag i vissa delar av kursen. Så gör inte många idag utan vi slår alla knut på oss för att hinna rätta och bedöma sista månaden på kursen när helt plötsligt inkorgen blir full av texter samtidigt som all betygsättning ska göras och omdömen ska skrivas. Detta är värst på ungdomsgymnasiet. Jag tycker synd om mina kolleger varje år när eleverna i slutet av maj HELT plötsligt kommer på att de inte lämnat in sina uppgifter. 

En gång hade jag en eleven som lämnat in försent. Sent på fredagen trillade texten in i min inkorg. Jag hade inte tid att rätta den under helgen för jag hade annat för mig. Jag är ju ledig på helgerna. Klassen eleven gick i var den jag mötte klockan 8 på måndagsmorgonen. Eleven kommer lite sent till lektionen och sätter sig på sin plats och säger "har du rättat min text?" Nej svarade jag. Då undrar eleven vad jag gjort hela helgen. Då talade jag om för eleven att jag har faktiskt ett privatliv och jag är ledig på helgerna. Det tar inte slut här tyvärr. Någon elev berättade detta för rektorn som ifrågasatte att jag svarat på det sättet. Jag fick känslan av att inte ens min rektor ansåg att jag hade rätt till ett privatliv och min lediga helg. Alla tar för givet att lärare jobbar gratis på helger och kvällar. Tyvärr så är det en sanning på många skolor. Ni lärare som läser detta kan lika bra erkänna att så är fallet. Ni är lojala mot eleverna och ni vet att ert arbete är viktigt för elevernas framtid vare sig ni får betalt för det eller ej. (och så tycker man att lärare har för mycket fritid, vilket skitsnack!)

Vi lärare är humanister hela högen och ser en människa bakom varje elev och vi gör allt vi kan för att hjälpa dem. Ibland undrar jag däremot om vår goda vilja är detsamma som att curla eleverna. När vi enligt Skolverket tar in allt och bedömer allt oavsett när det kommer in så talar vi ju samtidigt om att vi låter eleverna styra vår tid. Varje uppgift som lämnas in sent stör ju min planering. Jag och säkert många andra lärare planerar ju så att man inte ska ha alla inlämningar samtidigt för att på så sätt även få tid till rättning och bedömning. När då 50% av texterna inte kommer in i tid så stör det ju min planering och min tid. Istället kan då klass A:s uppgifter komma in samtidigt som klass B ska lämna in sina uppgifter. Jaja tycker du nu kanske om bara 50% lämnar in i tid så kvittar ju det för då kan man man ju ta av klassBtiden till klass A. Men nu är det ju så att man ska inte tro att de där 50% procenten kommer in en vecka sent - när de kan trilla in 2-3 månader senare så där lagom till terminens slut. Uppgifter som skulle ha lämnast in innan jul kan trilla in i maj. Då kräver och begär eleverna att det ska rättas och bedömas och jag som lärare kan inte göra mycket mer än hävda att jag gör det när jag har tid - blir man riktigt irriterad så kan man säga OM jag har tid. Det är då det där hjärtat kliver in och man vänder in och ut på sig för att man vill ju inte vara den lärare som sabbar eleven framtid med att inte kunna godkänna dem för att man inte rättat de uppgifter man faktiskt har fått in. Det handlar ju om en ung människas framtid inte om min tid i maj månad.

När man då öppnar den där sent inlämnade texten så ska den bedömas enligt samma kriterier som den text som lämnades in tre månader tidigare. Här har jag hört olika strategier. Det finns de som säger att en sent inlämnad text kan bara få E. Detta på grund av att eleven inte gjort den på den utsatta tiden och på så sätt haft betydligt mer tid på sig att skriva och lösa uppgiften. Men håller detta enligt Skolverket? Tyvärr tror jag inte det utan varje sent inlämnad text som ska bedömas enligt samma kriterier som alla de andra texterna. Det finns nämligen inget i betygskriterierna eller i centrala innehållet som säger att eleven måste följa lärarens planering.

Jag tror att vi skulle tjäna på att införa betyg i uppförande. Kriterierna kan jag tala om. 

• Komma i tid
• Lämna in i tid
• Sitta på sin plats
• Inte använda mobilen på lektionerna
• Anmäla frånvaro
• Visa respekt mot lärare och klasskamrater
• Använda ett vårdat språk 
• Inte störa på lekionerna
• Lämna klassrummet snyggt efter sig
• Inte äta på lektionerna (dricka vatten är OK)

Inga konstiga kriterier alls utan sådant man förväntar sig av eleverna den dag de ska ut i arbetslivet. Jag tror att vi måste våga ställa krav. Och jag lovar att varenda en lärare vågar detta bara de får lov. Men idag får man inte ställa de kraven. Det finns inga konsekvenser för den elev som hellre uppdaterar sitt instagramflöde än lyssnar på läraren. Komma försent är inga problem. Läraren måste ju släppa in mig så jag missar ju kanske bara 5-10 minuter. Men de första minuterna är ju inte så viktiga för läraren har ju ändå inte hunnit komma igång. 

Mobilen är ett gissel. Jag älskar min mobil så jag kan förstå eleverna, men den styr deras liv. De måste lära sig att lägga den ifrån sig. Många gånger har jag sett elever som skruvar lite oroligt på sig. Varför? Jo mobilen ör satt på ljudlöst med vibration och den har just surrat till i fickan. Allt fokus på vad jag som lärare säger försvinner. Hur ska de lösa detta dilemma? De kan ju inte ta fram den och läsa det där viktiga meddelandet. Undrar vad det står? Undrar vem som skrev? Allt fokus är på det där olästa meddelandet. Men man kan ju bli kissnödig för på toa får man ju alltid gå. Då kan man gå ut och kolla mobilen så att man inte har missat nåt livsviktigt. Japp så får det blir.

Jag tycker att skolan måste ta ett samhällsansvar och lära eleverna de regler som gäller ute i det riktiga livet. Kommer man försent till arbetet lika ofta som man kan komma försent till lektionerna är detta saklig grund till uppsägning. Anmäler man inte sin frånvaro så är det också saklig grund till uppsägning. Ordervägran kan vara saklig grund till uppsägning. Att inte visa respekt gentemot chefer och medarebetare kan vara saklig grund till uppsägning. Så mycket av det som man tvingas tillåta i skolan är sådant som kan leda till uppsägning från ett arbete. Ingen arbetsgivare hade accepterat detta beteendet hos sina anställda som läraren tvingas acceptera i sitt klassrum. Tänk om jag som lärare skulle ha samma inställning som eleverna - ja då hade jag fått sparken.

På ett bygge kan det bli dryga kostnader om man inte blir klar i tid. Då får man betala straffavgifter. Där kan en sen inlämning kosta miljoner. Misskötsamhet, samarbetssvårigheter, inkompetens och dåliga arbetsprestationer kan vara personliga skäl och saklig grund till uppsägning. Mycket av detta tillåter skolan för att Skolvereket säger att det är inte samma regler som gäller i skolan som i arbetslivet. I skolan ska allt accpeteras för att det finns skolplikt. Visst alla ungar ska gå i skolan men kasnke inte i samma skolform allihop. Man kanske ska införa de där småklasserna som fanns förr dit läraren kan förpassa den som stör och ställer till det för sina klasskamrater. De som vill lära sig och som kommer i tid är de som förlorar på att de har kamrater som inte gör det. Det är deras tid i klassrummet som går åt för att andra elever kommer sent och sedan stör på lektionerna. Är inte de flitiga barnen värda en lugn arbetsmiljö och ett tryggt klassrum? Fokus och tid läggs allt för ofta på den som inte sköter sig och den som sköter sig får klara sig mer eller mindre själv för tiden finns inte att ge dem lika mycket tid som de som inte sköter sig. Det läggs mer tid på den elev som riskerar få ett F än den elev som riskerar att få ett B istället för ett A. Detta för att det är de krav man ställer. Bästa läraren är den som inte har några F bland sina elever inte den som har flest A i sitt klassrum. Jag har hört om en lärare som fick frågan "Vad säger du om jag säger att jag skjuter dig om du sätter F? på anställningsintervjun. (detta är en sant) Det visar hur viktigt det är att alla blir godkända inte att alla har rätten att nå sin egen fulla potential. För är bara alla godkända så är rektorn och skolverket glada. 

20% av eleverna kan inte skriva tillräckligt bra för att klara av sina studier på högre nivå utan skrivhjälp. Det innebär antagligen även att de inte kan läsa och förstå en vetenskaplig text. detta är elever som är godkända i svenska eller svenska som andraspråk på gymnasiet. Hur gick det till? Har vi curlat dem så mycket att vi bedömer och ger betyg på våra egna rättningar. Hur gör lärare egentligen? Går man in i elevens text och markerar vad som behöver rättas och sedan låter eleven korrigera texten innan man bedömer den? I så fall är det ju ens egna kunskaper man betygsätter, eller?

Den debatt som nu åter blossat upp är inte ny. 2013 skrev Hanna Enefalk en debattartikel som publicerades i Uppsala Nya Tidning där skrev hon ”Studenterna missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen när studenterna själva måste uttrycka sig i skrift.”  Det är precis det som man säger idag fyra år senare. Tydligen har inget hänt mer än att det antagligen blivit ännu sämre. 

Jag är inte förvånad ett enda dugg. Jag har mött elever som andra året i gymnasiet för först gången läser en bok från pärm till pärm. Eleverna "läser" helst böcker som är filmatiserade. Ja ni fattar väl varför för då tycker de att de inte behöver läsa boken utan bara se filmen. Av någon anledning så är läsning och skönlitteratur nerprioriterat av de flesta ungdomar idag. Speciellt då våra manliga ungdomar. Flickor läser mer än pojkar överlag. De hittar till skönlitteraturen av sig själv. 

Filmen är viktigare än det skrivna ordet - alla filmatiseringar inte bara skönlitterära. Den som vill lära sig något eller vill veta hur man gör söker bara på Youtube så kan man få veta precis vad som helst utan att kunna läsa. Vill man fixa bromsarna på bilen så finns det film, vill man laga diskmaskinen så finns det en film och om man vill lära sig virka så finns det film om det. Man behöver inte kunna läsa. Jag hörde från en kollega som är mattelärare att det finns böcker där varje uppgift är filmad medan man löser uppgiften i fråga. Det är bara att söka på Youtube så hittar man LÄRARE som spelar in och lägger upp lösningar på uppgifterna. (tror ni inte mig så gå in och titta här https://sites.google.com/site/fredriksfilmer/). Kan gå in och kopiera lösningarna utan att lära sig ett enda dugg själv. Jo jag kan se att tanken var god men var den bra? Det vet jag inte om jag tycker. Vad lär man sig om problemlösning jo att alla problem är lösta på Youtube. 

Digitaliseringen har nog gått lite för långt. Istället för ord och bokstäver ska allt vara ljud och bild. Varför läsa en text när man lika bra kan lyssna på den. Man kan lika bra se Kejsaren av Portugallien som att läsa den. Eller? Skrivandet sker sedan med hjälp av en dator. Datorn markerar alla stavfel och även en del grammatiska problem. Det är jättebra och jag använde det själv när jag läste tyska. Skillanden är väl hur man använder det. Überprüfen die flexionom pronomen - oj vad jag hatade den kommentaren från datorn. Det dator gjorde var att den identifierade ett problem som jag insåg att jag var tvungen att ta itu med. Så istället för att bara acceptera den ändring datorn föreslog så tog jag mig tid att kontrollera vad det var jag inte kunde pch på så sätt kunde jag arbeta bort en akilleshäl. Tyvärr används inte skrivhjälpen så utan eleverna accepterar alla förslag och sedan är de nöjda med det. De bryr sig sällan om varför eller lär sig av sina misstag. Idag använder jag kommentarer och föreslår ändringar i elevernas texter. Jag kan ju se in användarhistorieken hur elever bara klickar i acceptera alla kommentarer och förslag. De tar inte sig tid att ens läsa igenom texten och försöka identifiera vad det är som är deras svaghet. Idag litar man nog alldelels för mycket på att datorn ska fixa alla problem.

Skrivandet spelar en viktig roll in inlärningen. Då menar jag inte skrivande på dator utan skrivandet där bokstäver formas med hjälp av att ha en penna i handen. Att skriva är en lärstrategi som skapar djupare lärande. Det man skrivit sitter kvar bättre i minnet. Det är nog en del av det lärande som dagens elever tyvärr har förlorat genom att allt ska skrivas via ett tangentbord. Det krävs en annan ansträngning för hjärnan att skriva med penna än med dator. Det tar även längre tid vilket även det kan vara en faktor för att man minns bättre det man skrivit på papper än det man knappat i med hjälp av en dator. Knappandet går fort (kolla in hur fort elever kan knappa) och jag tror att det gör att kunskapen inte fastnar lika bra för det går för fort- Hjärnan hinner liksom inte med. Den är mer koncentrerad på att hitta rätt knapp på tangentbordet än vad som skrivs. Med pennan tar det längre tid och hjärnan måste inte bara formulera orden utan den ska även ge signaler till handen att forma de rätta bokstäverna. Det är mer ett konstverk som skapas på pappret. Handen skapar ordbilder. Ordbilder som sedan ska sorteras ändras och skriver man fel måste man ta fram suddgummit och skriva om ordet. Det finns nämligen ingen ersättfunktion i pennan. Idag är det inte ens säkert att eleverna har penna med sig till lektionen. De är så vanan vid att allt görs vid datorerna att de inte har något annat med sig til klassrummet. 

Skriva är ett hantverk! Skriva är en konst! Skriva är kreativt. Förr skrevs allt för hand till och med böcker kopierades för hand. Tänk vad den som skulle skriva ner en hel bok lärde sig speciellt om det skulle skrivas med snygga snirkliga bokstäver. Ja det tog längre tid och det tar längre tid att skriva för hand är det därför vi gör det mer och mer sällan. Datorerna har förenklat skrivandet och ökat tempot.  Redigeringen går lättare och snabbare och man kan flytta runt i sin text hur som utan en större ansträngning. Är det därför vi väljer datorn istället för pennan? Är det för att det går fortare? Vi lever i ett samhälle där allt helst ska vara klart igår. Det stressas på alla nivåer i samhället. 

Jag tror att vi måste återinföra pennan i klassrummet. Låt skrivandet ta lite mer tid. Ge inte eleverna färdiga anteckningar utan de får anteckna själv. Det som sker i minnet när man skriver med en penna är viktigt för inlärandet.