Idag på FB fick jag en sån där rolig aha-tanke. Betyg i ordning diskuteras och då är det en person som säger att betyg i engagemang vore bättre. Ja varför inte. Den som är engagerad och visar att de vill får ett högt betyg för att de visat framfötterna. 

Betyg i engagemang hade kanske fått elever att intressera sig mer för sin skola och det som händer runt omkring. Kanske skulle detta höja statusen på arbetet med elevrådet och andra grupper som kräver engagemang från eleverna. Det skulle kanske öka elevernas intresse för skolan och för att delta i olika projekt. Kanske skulle man kunna starta olika ansvarsområde där olika grupper av elever skulle kunna visa sitt engagemang. 

Elever skulle kanske vilja ta större del av skolans inre och yttre. Engagemang i jämställdhetsarbete och antimobbinggrupper skulle kanske engagera på ett djupare plan. Tänk så bra detta skulle kunna bli.

Det är bättre att berömma än kritisera och om de goda krafterna lyfts fram på ett tydligt sätt tror jag att det kommer att ge ringar på vattnet i det långa loppet. Detta med betyg i engagemang tål att fundera ännu mer på.

Jag blir nästan mörkrädd när jag läser om specialpedagoger som försvarar användandet av mobiltelefoner i klassrummet. Har de varit ute i verkligheten? Varje surr eller burr i telefonen tar bort koncentrationen på lektionen i minst fem minuter. Kan sedan eleven inte plocka upp telefonen och kolla varför den burra så är det allt hen tänker på. Varför burrade det? Vem vill mig något? Vad missar jag just nu? Vad är klockan? När är lektionen slut så jag kan gå ut och kolla? 

Visst kan den vara ett hjälpmedel. Men inte i klassrummet. Ska det användas digitala hjälpmedel i klassrummet ska det vara sådana som skolan tillhandahåller så att alla barn har samma förutsättningar. Det sak vara enheter som inte är uppkopplade till eleverna sociala nätverk. Inget Facebook, inget Instagram, inget snapchat, eller något annat som kan störa och som skickar notiser till eleven. det sak bara vara skolrelarterat och inte annat. Då kan det funka bra. 

Skolan ska stå för allt material som används i skolan. De kan inte kräva av föräldrarna att de ska köpa moderna telefonerna. Precis som med kläder och andra prylar så är även mobilerna en statussymbol där nyast är bäst. Inte alla föräldra har råd med de senaste modellerna eller att uppgradera modellen lika fort som det kommer nya på marknaden. Det låter i debatten som att man från vissa håll tar för givet att alla ska ha en mobil. Kravet på en mobil är lika stort som kravet på att ha med sig penna och papper. Det får inte bli så. Skolan kan inte kräva att barnen ska ha sin mobil med sig för att kunna använda den i skolan istället för penna och papper. Ja snart ska den väl även ersätta böckerna. Det betyder på sätt ocy vis att man förskjuter kostnaden på material från skolan till hemmet. ÄR det så det ska vara?

Det nya nu är att distansutbildningar ska numera ges i alla kurser och i kommunal regi. Överallt runt om i landet sitter lärare på vuxenutbildningen och anpassar sina kurser till distansstudier. Detta är bra på sätt och vis men tyvärr är det där med att plugga på distans svårare än många tror. 

Många av våra distanselever klarar inte av kurserna de anmält sig till. Inte för att de är svåra utanför att de inte inser hur mycket jobb det är. Att de sedan har jobb och familj, ofta småbarn, gör det inte lättare. Ska man plugga på distans måste man vara mycket disciplinerad. Det är inte lätt!!

Många tror att de ska kunna läsa in 100 poäng svenska på 5-10 veckor samtidigt som de jobbar heltid och sköter familjen. Det funkar inte! Det är orealistiskt. Många idag har en övertro på sin egna förmåga och tror att de kan allt. Livet är stressigt nog som det är. Ska du plugga på distans gör det på halvfart så att du får tid på dig att hinna bli klar och så att du hinner med famlijen också. Stressa inte! Ta det lugnt och gör ett bra arbete istället. Sätt upp rimliga mål för dig själv.

Alla ni som nu håller på och planerar distansutbildningar se till att de följer den vanliga kursen så mycket som möjligt så att ni inte behöver dubbelarbeta. Ni har antagligen redan så det räcker att göra. Begränsa er egen arbetsbörda så mycket ni kan. Även ni ska ha tid till familjen. 

Idag kan man läsa i Sydsvenskan om lärare som inte får en ordentlig lunchrast. 42 % av lärarna säger att de bli störda under lunchen. Det är nog inte hela sanningen. Frågan är vem som blir störd under lunchen, Man borde lägga till frågan "Hur många äter vid skrivbordet medan de rättar eller planerar? Det är inte många lärare som får den där 30-minuterspausen som de bör ha. 

Lärare är nog de som jobbar flest gratistimmar. Tiden räcker inte men för att man som lärare ser elevernas bästa viktigare än den egna fritiden så läggs det otroligt många timmar på fritiden för att hinna med jobbet. De 45 timmarna man ska jobba i veckan (inklusive förtroendetiden) räcker oftast inte. Bara de nationella proven tar mycket tid i anspråk. När jag jobbade med år 9 hade jag 80 nationella prov i engelska (4 delar) och 40 i svenska (3 delar) Alltså 120 prov som skulle rättas och bedömmas och till sist föras in i statistiken. Låt säga att det tar 30 minuter per prov att rätta så är det ju lätt att räkna ut att det tar 60 timmar att rätta alla proven. Det är all förtroendetid i sex veckor. Så lång tid hade jag inte på mig utan det blev att jobba både kvällar och helger. Rektorn menade att det ingick i mina arbetsuppgifter och skulle fixas. Ja alla luncher åts medan jag rättade. 

Men lärare har ju såååå mycket ledighet. Vilket skitsnack vill jag skrika var gång loven kommer upp till diskussion. Vilka lov - inarbetad tid är vad det är. Och jag kan tala om att det är få lärare som inte jobbat in sina lpv med råge. Jag tror att man borde öka sommarlovet med minst två veckor för att kompenesera lärarna för alla gratistimmar de lagt under terminernas gång bara för elevernas bästa.