Nu är det dags igen de nationella proven sprids som maskrosfrö. Man kan då undra om det verkligen bara är det nationella proven som kopieras och skickas runt eller om detta sker med många andra prov.

Men tillbaka till NP - Det tråkiga är att kopierandet av proven med stor sannolikhet sker ute på skolorna. Hur i hela fridens namns svårt ska det vara att se till att provet inte lämnas utan uppsikt så elever kan få tag på dem och fotografera dem. Att provet läckt innebär även att det blir orättvist. De elever som sett proven har en fördel gentemot de som inte sett provet vilket i sin tur ger ett missvisande resultat. Detta gör att NP har spelat ut sin roll och inte är rättsäkra.

Ska vi ha NP som en mall för betygsättning så måste de vara rättsäkra. De måste skyddas så att de inte sprids bland eleverna. Detta måste vara Skolverkets ansvar. Skolverket är den instans som måste se till att det fungerar rättsäkert. De måste ta beslut om ersättningsprov och inte vara så glidande. De måste ha ersättningsprov redo. De behöver kanske inte skickas ut men finnas på skolverket så att det kan skickas ut så fort man inser att de måste användas. En pdf-fil som går till skolornas huvudmän som i sin tur ser till att det bli uppkopierat och kan användas.

Det håller inte som det är idag det har vi ju sett vid flertalet tillfälle nu. Varenda NP finns ju ute bland eleverna innan provdagen. Detta måste det bli ett slut på och det är Skolverkets ansvar och ingen annans.

Läser i skolvärlden om hur de äldre lärarna halkar efter i löneutvecklingen och hur unga mindre erfarna lärare får högre ingångslön än de som jobbat i många år. Detta drabbade mig på en skola. Det kom in lärare direkt från utbildningen utan erfarenhet som fick högre lön än vad jag hade. Jag påtalade det för rektorn och ställde ett ultimatum: Antingen höjer du min lön eller så slutar jag. Det blev ingen länehöjning så jag slutade och började på en annan skola med 5000 kronor mer i lön. Ska det verkligen behöva vara så?

Erfarenhet är inget värt! Tyvärr! Det som gäller är att man är en bra förhandlare och att man ser till att man kommer in så högt som möjligt. För när man väl kommit in sitter man fast och kan bara få löneförhöjning som alla andra. Många gånger känns det som att löneförhandlingarna är ensidiga. Som anställd kan man bara förhandla inom ett visst löneutrymme och även här är det svårt. Man måste göra så många saker som inte handlar om att undervisa för att nå högst på skalan. Kriterierna är redan belsutade om så ett läesamtal handlar oftare om vilka kriterier man uppfyllt eller inte uppfyllt. Om man är en duktig i klassrummet räcker inte. Nej man ska vara aktiv på flera olika sätt. Jag har mött kriterier som: Aktiv med att marknadsföra skolan. Intresserad av skolpolitiska frågor som berör skolan. Duktig på att nätverka i och utanför skolan.

När jag läser om de lärare som inte fick ta del av lärarlönelyftet och som känner sig kränkta blir jag mer än ARG. Är det så här man vill ha det? Ska duktiga lärare gråta för att de känner sig som andrasortering. Nåt fel måste det ju vara om man inte får lönelyft som de andra. Vill man ha en splittrad lärarkår? Vill man ha lärare som flyttar från kommun till kommun? Vill man inte att läraryrket ska vara ett attraktivt yrke? Ja då har man nog lyckats bra. Här har det två fackliga organisatiorna, Alliansen och de Rödgröna tillsammans skapat en ohållbar situation.

Men för fan nu gör man det igen! Man vill skapa en ny grupp lärare och lockar åter med 5000:- Denna gången ska förstelärarna få sällskap av huvudlärarna. Eller är det så att förstelärarna nu även kan bli huvudlärare.

30 000 huvudlärare ska tillsättas om Liberalerna får som de vill. När de hade makten sist skapade de förstelärarna. Nu vill de ha en ny grupp. De har verkligen bestämt sig för att splittra lärarkåren totalt. Alla är inte lika mycket värda vissa är mer värda än andra. För vi är ju bra eller dåliga lärare. det är ju de bra lärarna som premieras. Det är väl bara de man vill ha kvar. Fler reformer som inte gynnar alla gör inte att fler säker sig till läraryrket.

Förstelärartjänsterna skulle ses som karriärtjänster. Jag undrar hur många som tillsats sedan man gjorde det den först gången. Ersätt förstelärare men nya förstelärare om de slutar. Jag skriver om de sluta för det är väl även en baksida på förstelärartänsterna att om man slutar på en skola så är det svårt att får samma tjänst på en annan skola.

En annan reform som splittade lärarkåren är lärarlönelyftet. Det bildades ett A- och ett B- lag. Det var många kolleger som blev kränkta och som mådde jättedåligt för att de kände att de inte var bra nog. Fy fan för sådana reformer. Att sedan inte alla lärare ingick i lärarlönelyftet är för mig en gåta. Lärare inom vuxenutbildindningen ingick inte.

Lönelyft måste vara generellt och gälla alla lärare. Lönelyftet måste följas av en genomgång av arbetsbördan för lärare om man ska få fler att vilja jobba inom yrket. Det är alldeles för mycket jobb för för lite betalt. Att bara höja lönen är ingen  lösning. Att höja lönen för en del är absolut ingen lösning utan det skapar bara splittring och omotiverade lärare.

Omotiverade lärare låter hemskt men tyvärr är det så det blir. Man slår undan benen och släcker lågan för många duktiga lärare. För om Liberalerna tror att det bara finns 30 000 duktiga lärare så tro de FEL!

I Sverige har man idag en integreringspoitik som segregerar. Boendepolitiken är en sådan sak. Invandrartäta områden växer och blir fler. Titta på Malmö. Det började på Rosengård men har idag spridit sig till flera andra stadsdelar. Jag förstår full och fast varför och att man söker sig till likasinnade. Kommer man till ett nytt land så är dessa områden en trygghet för här finns andra landsmän med samma kultur, religion och tradition. Det skapar en gemenskap.

Tyvärr skapar det andra problem med. Jag har mött kvinnor på utvecklingsamtal som efter mer än 15 år i Sverige fortfarande behöver ha tolk för att genomföra samtalet. Sedan de kvinnorna kom till Sverige har de inte lämnat gemenskapen och behövet att lära sig svenska har inte funnits. De har barnen med sig hos läkare, tandläkare och andra besök där de behöver svenskan. Barn har tagits fria från skolan för att följa med föräldern som tolk. Detta är inte OK. Det fria valet av bostadsort skapade dessa områden.

Arbetslösheten är hög i dessa områden på grund av att det inte är lätt att få ett job om man bör sjal eller heter Mohammed. Kan man sedan inte prata svenska blir det verkligen inte enklare att komma in på arbetsmarknaden.

En annan sak är det fria skolvalet. Kan man inte svenska är det heller inte lätt att välja skola till sina barn. Det blir så att man väljer den skola som ligger närmast. Där man blir placerad av kommunen. KOomunerna borde här ta ett större ansvar och bland barnen på skolorna. Det är det eller de vi inte känner som skrämmer. Segregationen hade minskat om vi hade fördelat invandrarbarnen på alla olika skolor och sett till att det hade blivit lärorika möten istället. Nu skapar det mest mostsättningar. Dessa motsättningar handlar om okunskap och denna okunskap skulle kunna lindras genom positiva möten.

Rasism botas genom positiva möten. Rasism är heller inget som är ensidigt. Det är inte bara svenskar som är rasister. Denna svenska "svennehora" har vid flera tillfällen mött rasism på de skolor inom olika invandratäta områden. Kalla det omvänd rasism är knäppt. Rasism är rasism. På Rosengård är jag som svensk minoritet och där har jag blivit utsatt för rasism. Detta har så klart vägts upp av allt annat positivt jag mött och alla de underbara elever jag haft förmånen att få undervisa.

Alla ska inkluderas ingen ska vara utanför. Eller handlar det i grunden om att spara pengar? Mår alla barn brea av att inkluderas i stora barngrupper/skolklasser? Eller har man kommit på detta med inkludering för att spara in på personal?

Om man inkluderar alla med diagnoser i de vanliga klasserna så sparar man in på personal för specialklasser och mindre undervisningsgrupper. Mår verklige lilla Kalle med ADHD bättre av att inkluderas i en stor klass med 30 andra elever? Jag är inte så säker på det. Lilla Pelle med Aspergers mår ablsolut bättre om han får vara i en liten grupp där ljudvolymen är lägre och han kan skärma bort omgivningen och inte störs av så många intryck. Lilla Lisa med ADD förvinner i en stor grupp för när hon går in i sin lilla bubbla ställer hon inte till problem men hon lär sig heller inget.

I en stor grupp märker barnet att de är annorlunda och inte som alla andra och även det är jobbigt. Det känner tydligt att de inte hör hemma och att de inte kan fungera som andra. Självförtroendet får en rejäl knäck.

Jag har mött en del av dessa ungdomar på gymnasiet. De har känt sig som idioter och bråkstakar under hela sin skolgång. De har känt att de inte passat in bland alla "normala" och detta har verkligen skadat dem. De har till slut bara uppfyllt förväntningarna som vuxna runt dem haft. De har bråkat för det är vad man förväntat sig, och de har inte fixat skolan för det är vad man har förväntat sig. De har tagit på sog allt det negativa som de fått höra genom åren och när de sa till mig att det är sån jag är blev jag förbannad. Nej ingen är bråkig, ingen är ond och alla kan efter förmåa fixa skolan. Men de har inte platsat in i det normala och ingen har förstått dem.

Många barn mår bra av att inte inkluderas i tid och otid. Inkludering ska ske när de är mogna för det och inte som en besparingsåtgärd. De flesta av dessa barn kommer klara av att inkluderas senare i livet när de förstår sig själv bättre. När de förstår sig själv bättre kan de också förstå omvärlden bättre.

Inkludera är ett fint ord och det låter bra. MEN de får inte vara en besparingsåtgärd och inkluderingen måste ske på barnets villkor inte på vuxenvärldens.

Idag på FB fick jag en sån där rolig aha-tanke. Betyg i ordning diskuteras och då är det en person som säger att betyg i engagemang vore bättre. Ja varför inte. Den som är engagerad och visar att de vill får ett högt betyg för att de visat framfötterna. 

Betyg i engagemang hade kanske fått elever att intressera sig mer för sin skola och det som händer runt omkring. Kanske skulle detta höja statusen på arbetet med elevrådet och andra grupper som kräver engagemang från eleverna. Det skulle kanske öka elevernas intresse för skolan och för att delta i olika projekt. Kanske skulle man kunna starta olika ansvarsområde där olika grupper av elever skulle kunna visa sitt engagemang. 

Elever skulle kanske vilja ta större del av skolans inre och yttre. Engagemang i jämställdhetsarbete och antimobbinggrupper skulle kanske engagera på ett djupare plan. Tänk så bra detta skulle kunna bli.

Det är bättre att berömma än kritisera och om de goda krafterna lyfts fram på ett tydligt sätt tror jag att det kommer att ge ringar på vattnet i det långa loppet. Detta med betyg i engagemang tål att fundera ännu mer på.

Jag blir nästan mörkrädd när jag läser om specialpedagoger som försvarar användandet av mobiltelefoner i klassrummet. Har de varit ute i verkligheten? Varje surr eller burr i telefonen tar bort koncentrationen på lektionen i minst fem minuter. Kan sedan eleven inte plocka upp telefonen och kolla varför den burra så är det allt hen tänker på. Varför burrade det? Vem vill mig något? Vad missar jag just nu? Vad är klockan? När är lektionen slut så jag kan gå ut och kolla? 

Visst kan den vara ett hjälpmedel. Men inte i klassrummet. Ska det användas digitala hjälpmedel i klassrummet ska det vara sådana som skolan tillhandahåller så att alla barn har samma förutsättningar. Det sak vara enheter som inte är uppkopplade till eleverna sociala nätverk. Inget Facebook, inget Instagram, inget snapchat, eller något annat som kan störa och som skickar notiser till eleven. det sak bara vara skolrelarterat och inte annat. Då kan det funka bra. 

Skolan ska stå för allt material som används i skolan. De kan inte kräva av föräldrarna att de ska köpa moderna telefonerna. Precis som med kläder och andra prylar så är även mobilerna en statussymbol där nyast är bäst. Inte alla föräldra har råd med de senaste modellerna eller att uppgradera modellen lika fort som det kommer nya på marknaden. Det låter i debatten som att man från vissa håll tar för givet att alla ska ha en mobil. Kravet på en mobil är lika stort som kravet på att ha med sig penna och papper. Det får inte bli så. Skolan kan inte kräva att barnen ska ha sin mobil med sig för att kunna använda den i skolan istället för penna och papper. Ja snart ska den väl även ersätta böckerna. Det betyder på sätt ocy vis att man förskjuter kostnaden på material från skolan till hemmet. ÄR det så det ska vara?

Det nya nu är att distansutbildningar ska numera ges i alla kurser och i kommunal regi. Överallt runt om i landet sitter lärare på vuxenutbildningen och anpassar sina kurser till distansstudier. Detta är bra på sätt och vis men tyvärr är det där med att plugga på distans svårare än många tror. 

Många av våra distanselever klarar inte av kurserna de anmält sig till. Inte för att de är svåra utanför att de inte inser hur mycket jobb det är. Att de sedan har jobb och familj, ofta småbarn, gör det inte lättare. Ska man plugga på distans måste man vara mycket disciplinerad. Det är inte lätt!!

Många tror att de ska kunna läsa in 100 poäng svenska på 5-10 veckor samtidigt som de jobbar heltid och sköter familjen. Det funkar inte! Det är orealistiskt. Många idag har en övertro på sin egna förmåga och tror att de kan allt. Livet är stressigt nog som det är. Ska du plugga på distans gör det på halvfart så att du får tid på dig att hinna bli klar och så att du hinner med famlijen också. Stressa inte! Ta det lugnt och gör ett bra arbete istället. Sätt upp rimliga mål för dig själv.

Alla ni som nu håller på och planerar distansutbildningar se till att de följer den vanliga kursen så mycket som möjligt så att ni inte behöver dubbelarbeta. Ni har antagligen redan så det räcker att göra. Begränsa er egen arbetsbörda så mycket ni kan. Även ni ska ha tid till familjen.