När jag läser om allt vad man MÅSTE göra i skolan för att få upp resultaten läser jag i princip aldrig om att eleven ska göra något. Alla andra ska göra både det ena och det andra men eleven diskuteras inte.  Den enda som inte har ett ansvar för att skolan inte går bra är eleven. Hur har det blivit så?

Detta är en skrämmande utveckling. När jag läste till lärare fick vi läsa om fall där en lärare tillrättavisat en elev som bar sig väldigt dumt åt inne i korrideren på skolan. Eleven hade vattenkrig och kastade vattenballonger. Läraren säger åt eleven att vederbörande skulle gå till rektorn vilket eleven vägrade. Då tog läraren en hand i nacken på eleven och föste hnonom mot rektorns kontor. Så långt kan man kanske ha synpunkter på vem som gjorde rätt eller fel. Men helt klart ska man inte kasta vattenballonger inomhus. Kanske skulle läraren låtit eleven vara och slippa gå till rektorn och kanske skulle läraren inte rört elevens nacke. Allt detta kan man ha synpunkter men det är inte det jag vill diskutera utan det är det som sedan hände.

Eleven går hem och berättar att läraren tagit honom i nacken och föst honom mot rektorns kontor. Här händer det som jag inte fattar. Föräldrarna anmäler läraren. Det skulle inte min pappa gjort. Jag hade nog inte ens gått hem och berättat. För inte hade min pappa anmält läraren aldrig i livet. Han hade sagt "Jaha och vad fan (min pappa svor mycket) gjorde du då?" Hade jag då berättat om vattenballongerna hade läraren fått ett samtal där han hade berättat för läraren att han uppskattade att han sagt till mig och jag hade fått något slags straff hemma med som antagligen var värre än det skolan gett mig. 

Jag fick som barn alltid ta ansvar för mina handlingar och även för de konsekvenser de gav mig. Aldrig skulle mina föräldrar skylla ett dåligt betyg på läraren utan det var mitt eget fel. Det var jag och ingen annan som inte pluggat tillräckligt. Jag fick redan som barn klart för mig att jag var ansvarig för mina egna handlingar och att de val jag gjorde var mina. Visst ville jag ha råd eller hjälp fick jag självklart det och mina föräldrar såg till att vi alltid hade allt vi behövde och mer därtill. Att stiga upp på morgonen och komma i tid till bussen var mitt ansvar. Visst skulle jag försova mig en eller annan gång så blev jag nog väckt men det var mitt ansvar att ställa klockan och se till att vara klar för skolan. Det var mitt ansvar att se till att sköta skolan och mitt ansvar att komma i tid till lektionerna.

Under tre år på högstadiet fick jag inte en enda kvarsittning på grund av sena ankomster och det var det faktiskt inte många av mina klasskamrater som fick heller. Man kunde kastas ut från lektionerna om man inte skötte sig. Den som inte satt tyst och jobbade kunde förpassas till OBS-klassen. Det var kanske inte en superbra lösning men det var inte många som gick i den klassen trots att vi var en 8 parallellig högstadieskola. Skulle jag mot förmodan bli utkastad så visste jag att mina föräldrar skulle se det som att det var mitt fel för att det var jag som gjort något fel inte läraren. Och blev man utkastad så var det inte ens snack om att ta igen tiden eller att undervisningen skulle erbjudas vid ett annat tillfälle.

Kommunikationen mellan hem och skola var väl inte den allra bästa på gott och ont. Det finns de gånger som jag vet mina föräldrar skulle velat att läraren kontaktade dem men inte gjorde det. Minns att jag fick en släng av prestationsångest i första klass och det gjorde att jag satt på skoltrappan och sov under rasterna. Detta berättade inte läraren förrän de ringde för att tala om att jag inte kom till skolan för att de kunde inte få mig ur sängen. Men allt det här med att föräldrar ska ha full koll på läxor och prov via en skolportal det hade nog min pappa blivit tokig på. Prov och läxor var mitt ansvar inte deras. Det var jag som gick i skolan inte de. De jobbade och såg till att vi hade mat och kläder, och mycket annat. 

Idag ställer skolan lika höga krav på den arbetande föräldern som de ställer på skolan. Jag vet för jag har hotat, coachat, bönat och mutat mig igenom år nio med en son som inte tyckte skolan var det allra viktigaste. Men vet ni vad inte en enda gång har jag beskyllt lärarna för att min son har haft F i vissa ämnen. Den skulden har sonen själv fått bära. Sitter man och drömmer halva lektionen eller spelar spel på datorn så kan man inte räkna med att klara betygen. Vilket hallå det varit här ibland. Men vi lyckades att få ihop betyg så det räcker för att komam in på det program han ville. Idag läser sonen utökat program för helst plötsligt har han fått för sig att läsa på universitetet. Idag behöver jag inte påminna om en enda läxa och han har inte en enda frånvarodag och han får hur mycket beröm som helst från sina lärare på gymnasiet. Problemet här var nog att jag ofta kände att skolan lade över arbetet på mig och jag kände det som att jag ägde en hel del av skulden. Jag skulle som förälder logga in i Schoolsoft gärna varje dag för att se vad sonen hade i läxa. Loggade jag inte in i alla fall minst en gång i veckan så förstod jag att jag inte fullföljt min plikt som förälder. Jag höll på att bli tokig på alla plattformar och inloggningar. Själv jobbade jag i skola24 och omdöme24, senare Dexter, firstclass och vklass. Medan man på den ena sonens skola hade schoolsoft och på den andra sonens skolan Unikum. Jag är glad för att jag bara har två tänk den stackare som har flera barn att hålla koll på. 

Elever idag har alldeles för mycket makt. Jag är inte så säker på att det är bra. Självklart ska det finnas elevdemokrati men till ett visst mått bara. Lärarens måste vara lärare och den som bestämmer. Idag ska elever kunna påverka examinationsformer och arbetssätt. Elever ska bestämma vilka uppgifter de ska göra. De ska gärna planera sitt arbete själv. När jag för en del år sedan vikarierade i en årskurs tre klass så hade vi klassråd och eleverna fick ordet. Ett önskemål från eleverna var klart och tydligt - Kan inte du planera till oss? Vi vill inte planera själv. Deras önskemål i demokratisk anda var att jag som lärare skulle ta kontrollen över vad som skulle göras eller inte göras. De ville ha friheten att inte behöva bestämma utan bara göra det som jag ville de skulle göra. I en annan klass denna gång i årskurs åtta skulle vi jobba med temat musik i engelska. Jag ville som den duktiga pedagogen jag ville vara ge eleverna möjligheten att bestämma hur de ville jobba. De fick vars en postitlapp och fem minuter på sig att komma med önskemål som de fick lämna in anonymt. Det kom en del förslag men det som var tydligast var hur de INTE ville jobba. Det stod på en väldigt många lappar att de ville inte "forska". De ville inte själv leta kunskap utan de ville att jag skulle styra undervisningen tydligare. "Vi gör vad som bara vi slipper leta information på mediateket." De ville helst ha katederundervisning och klara tydliga uppgifter att göra på lektionerna där jag som lärare tagit över ansvaret för innehållet. 

Vi vill att våra barn ska ha frihet men ibland skapar tydliga riktlinjer frihet. Barn vill veta vad som krävs och de vill ha tydliga riktlinjer för vad som förväntas av dem det skapar trygghet. Vill vi att barnen ska känna trygghet måste vi visa att vi kan kontrollera deras vardag. Att vi som vuxna i deras liv talar om vad som är rätt och fel och genom regler skapar trygghet. Jag tror att det barn som har tydliga riktlinjer känner sig tryggare än det barn som får göra lite som de vill. Jag var känd som skolan strängaste lärare när jag jobbade i ett av de där omtalade områdena med i princip bara barn med invandrarbakgrund. Javisst det var en stökig skola och mina första veckor där var ett rent helvete. Det var många gånger de veckorna som jag ångrade mitt yrkesval. Jag gav som tur var inte upp och när eleverna gick i nian kunde jag ensam åka precis var som helst med 30 elever för de visste vad som gällde och de visst att det var jag som bestämde. När jag väl fått deras respekt och fått mitt klassrum att fungera kunde jag släppa på gränserna mer och mer. Ansvar under frihet var något de lärde sig gällde. De visste att så länge de skötte sig fick de frihet att göra många fler saker men om de inte skötte sig så blev det inte lika kul. Jag lämnade dessa elever för en hel del år sedan men det är många av dem som fortfarande hör av sig och som håller kontakten. De är idag ansvarsfulla unga som går och har gått vidare i livet. I den kullen finns läkare, tandläkare, advokater, kemister och fysiker. En väldigt stor andel av dem har läst vidare på högskolor och universitet. 

Barn behöver veta var man står som vuxen. Om man visar att man kan ha kontroll på tillvaron i vardagen så vet de även att man kan ha koll när åskan går. Det skapar trygghet! Regler skapar trygghet! 

Deadlines i skolan finns inte. Eleverna tolkar alla deadlines som lärarens påhitt. Inget man behöver ta på allvar för läraren kan ju ändå inte göra något om texten kommer in en vecka eller en månad försent. Enligt Skolverket ska lärarna ta in det som eleven producerat och bedöma det. Vi ska inte sätta betyg på uppförande utan enbart på det inlämnade materialet. Jaja man har avrundat med att hinner man inte rätta så är det OK det kan inte eleven begära. Men ojoj de har inte varit ute i skolan där 50% lämnar in för sent och ändå kräver att bli bedömda och få betyg. 

Här borde vi lärare gå samman och skaffa en strategi. INGA uppsatser eller rapporter rättas på egen tid.  De dateras och läggs i en hög och sist in sist att rättas. Hinner man inte så hinner man inte och då kan terminen gå och eleven bli utan bedömningsunderlag i vissa delar av kursen. Så gör inte många idag utan vi slår alla knut på oss för att hinna rätta och bedöma sista månaden på kursen när helt plötsligt inkorgen blir full av texter samtidigt som all betygsättning ska göras och omdömen ska skrivas. Detta är värst på ungdomsgymnasiet. Jag tycker synd om mina kolleger varje år när eleverna i slutet av maj HELT plötsligt kommer på att de inte lämnat in sina uppgifter. 

En gång hade jag en eleven som lämnat in försent. Sent på fredagen trillade texten in i min inkorg. Jag hade inte tid att rätta den under helgen för jag hade annat för mig. Jag är ju ledig på helgerna. Klassen eleven gick i var den jag mötte klockan 8 på måndagsmorgonen. Eleven kommer lite sent till lektionen och sätter sig på sin plats och säger "har du rättat min text?" Nej svarade jag. Då undrar eleven vad jag gjort hela helgen. Då talade jag om för eleven att jag har faktiskt ett privatliv och jag är ledig på helgerna. Det tar inte slut här tyvärr. Någon elev berättade detta för rektorn som ifrågasatte att jag svarat på det sättet. Jag fick känslan av att inte ens min rektor ansåg att jag hade rätt till ett privatliv och min lediga helg. Alla tar för givet att lärare jobbar gratis på helger och kvällar. Tyvärr så är det en sanning på många skolor. Ni lärare som läser detta kan lika bra erkänna att så är fallet. Ni är lojala mot eleverna och ni vet att ert arbete är viktigt för elevernas framtid vare sig ni får betalt för det eller ej. (och så tycker man att lärare har för mycket fritid, vilket skitsnack!)

Vi lärare är humanister hela högen och ser en människa bakom varje elev och vi gör allt vi kan för att hjälpa dem. Ibland undrar jag däremot om vår goda vilja är detsamma som att curla eleverna. När vi enligt Skolverket tar in allt och bedömer allt oavsett när det kommer in så talar vi ju samtidigt om att vi låter eleverna styra vår tid. Varje uppgift som lämnas in sent stör ju min planering. Jag och säkert många andra lärare planerar ju så att man inte ska ha alla inlämningar samtidigt för att på så sätt även få tid till rättning och bedömning. När då 50% av texterna inte kommer in i tid så stör det ju min planering och min tid. Istället kan då klass A:s uppgifter komma in samtidigt som klass B ska lämna in sina uppgifter. Jaja tycker du nu kanske om bara 50% lämnar in i tid så kvittar ju det för då kan man man ju ta av klassBtiden till klass A. Men nu är det ju så att man ska inte tro att de där 50% procenten kommer in en vecka sent - när de kan trilla in 2-3 månader senare så där lagom till terminens slut. Uppgifter som skulle ha lämnast in innan jul kan trilla in i maj. Då kräver och begär eleverna att det ska rättas och bedömas och jag som lärare kan inte göra mycket mer än hävda att jag gör det när jag har tid - blir man riktigt irriterad så kan man säga OM jag har tid. Det är då det där hjärtat kliver in och man vänder in och ut på sig för att man vill ju inte vara den lärare som sabbar eleven framtid med att inte kunna godkänna dem för att man inte rättat de uppgifter man faktiskt har fått in. Det handlar ju om en ung människas framtid inte om min tid i maj månad.

När man då öppnar den där sent inlämnade texten så ska den bedömas enligt samma kriterier som den text som lämnades in tre månader tidigare. Här har jag hört olika strategier. Det finns de som säger att en sent inlämnad text kan bara få E. Detta på grund av att eleven inte gjort den på den utsatta tiden och på så sätt haft betydligt mer tid på sig att skriva och lösa uppgiften. Men håller detta enligt Skolverket? Tyvärr tror jag inte det utan varje sent inlämnad text som ska bedömas enligt samma kriterier som alla de andra texterna. Det finns nämligen inget i betygskriterierna eller i centrala innehållet som säger att eleven måste följa lärarens planering.

Jag tror att vi skulle tjäna på att införa betyg i uppförande. Kriterierna kan jag tala om. 

• Komma i tid
• Lämna in i tid
• Sitta på sin plats
• Inte använda mobilen på lektionerna
• Anmäla frånvaro
• Visa respekt mot lärare och klasskamrater
• Använda ett vårdat språk 
• Inte störa på lekionerna
• Lämna klassrummet snyggt efter sig
• Inte äta på lektionerna (dricka vatten är OK)

Inga konstiga kriterier alls utan sådant man förväntar sig av eleverna den dag de ska ut i arbetslivet. Jag tror att vi måste våga ställa krav. Och jag lovar att varenda en lärare vågar detta bara de får lov. Men idag får man inte ställa de kraven. Det finns inga konsekvenser för den elev som hellre uppdaterar sitt instagramflöde än lyssnar på läraren. Komma försent är inga problem. Läraren måste ju släppa in mig så jag missar ju kanske bara 5-10 minuter. Men de första minuterna är ju inte så viktiga för läraren har ju ändå inte hunnit komma igång. 

Mobilen är ett gissel. Jag älskar min mobil så jag kan förstå eleverna, men den styr deras liv. De måste lära sig att lägga den ifrån sig. Många gånger har jag sett elever som skruvar lite oroligt på sig. Varför? Jo mobilen ör satt på ljudlöst med vibration och den har just surrat till i fickan. Allt fokus på vad jag som lärare säger försvinner. Hur ska de lösa detta dilemma? De kan ju inte ta fram den och läsa det där viktiga meddelandet. Undrar vad det står? Undrar vem som skrev? Allt fokus är på det där olästa meddelandet. Men man kan ju bli kissnödig för på toa får man ju alltid gå. Då kan man gå ut och kolla mobilen så att man inte har missat nåt livsviktigt. Japp så får det blir.

Jag tycker att skolan måste ta ett samhällsansvar och lära eleverna de regler som gäller ute i det riktiga livet. Kommer man försent till arbetet lika ofta som man kan komma försent till lektionerna är detta saklig grund till uppsägning. Anmäler man inte sin frånvaro så är det också saklig grund till uppsägning. Ordervägran kan vara saklig grund till uppsägning. Att inte visa respekt gentemot chefer och medarebetare kan vara saklig grund till uppsägning. Så mycket av det som man tvingas tillåta i skolan är sådant som kan leda till uppsägning från ett arbete. Ingen arbetsgivare hade accepterat detta beteendet hos sina anställda som läraren tvingas acceptera i sitt klassrum. Tänk om jag som lärare skulle ha samma inställning som eleverna - ja då hade jag fått sparken.

På ett bygge kan det bli dryga kostnader om man inte blir klar i tid. Då får man betala straffavgifter. Där kan en sen inlämning kosta miljoner. Misskötsamhet, samarbetssvårigheter, inkompetens och dåliga arbetsprestationer kan vara personliga skäl och saklig grund till uppsägning. Mycket av detta tillåter skolan för att Skolvereket säger att det är inte samma regler som gäller i skolan som i arbetslivet. I skolan ska allt accpeteras för att det finns skolplikt. Visst alla ungar ska gå i skolan men kasnke inte i samma skolform allihop. Man kanske ska införa de där småklasserna som fanns förr dit läraren kan förpassa den som stör och ställer till det för sina klasskamrater. De som vill lära sig och som kommer i tid är de som förlorar på att de har kamrater som inte gör det. Det är deras tid i klassrummet som går åt för att andra elever kommer sent och sedan stör på lektionerna. Är inte de flitiga barnen värda en lugn arbetsmiljö och ett tryggt klassrum? Fokus och tid läggs allt för ofta på den som inte sköter sig och den som sköter sig får klara sig mer eller mindre själv för tiden finns inte att ge dem lika mycket tid som de som inte sköter sig. Det läggs mer tid på den elev som riskerar få ett F än den elev som riskerar att få ett B istället för ett A. Detta för att det är de krav man ställer. Bästa läraren är den som inte har några F bland sina elever inte den som har flest A i sitt klassrum. Jag har hört om en lärare som fick frågan "Vad säger du om jag säger att jag skjuter dig om du sätter F? på anställningsintervjun. (detta är en sant) Det visar hur viktigt det är att alla blir godkända inte att alla har rätten att nå sin egen fulla potential. För är bara alla godkända så är rektorn och skolverket glada. 

Jag har inte kunder jag har elever. När man började prata om elever som kunder blev produktion viktigt. Man ska producera betyg på löpande band. Att sätta ett godkänt betyg blev viktigare än att utbilda för framtiden. Lära för livet vilket nonsens. Det låter jättebra men är det verkligen det man sysslar med? Grundskolan är fortfarande något lugnare på den här fronten fast i produktionens anda har klasserna blivit större och lärararnas arbetsbörda ökat. Det ska skrivas rapporter och åtgärdsprogram. För en del år sedan hade jag en skolchef som tyckte att jag skulle skriva en handlingsplan för att få stopp på fyrverkerierna inomhus. När han sa detta hade precis en raket smällt av bakom ryggen på mig. Visst var jag upplagd för att skriva en handlingsplan, knappast, jag hade bry nog med att hålla smällandet på avstånd så att ingen skadades. Jag skrev ingen handlingsplan för det tyckte jag han kunde göra utan jag fortsatte jaga elever och raketer i korridorerna istället.

När sedan kunderna kommer till gymnasieskolan ska det produceras betyg på löpande band. På tre år ska varje elever ha 20-25 betyg i olika kurser. Jag hade ca 100 elever som skulle betygsättas och 100 skriftliga omdömen per termin som skulle skrivas. Utöver det hade jag 15 mentorselever som var mitt ansvar vad gällde föräldrakontakt med mera. Till 100 elever ska man som lärare indivianpassa undervisningen. Lycka till säger jag bara. Det finns ingen som klarar av detta. Alla lärare jag mött gör så gott de kan men klarar inte av detta till 100% vilket innebär att kunden blir lidande. Det finns alltid en eller två elever, förlåt kunder, som inte får den anpassning de borde ha. Tre av fem klasser som jag hade skulle det året även skriva nationella prov med tre delmoment i varje prov. Dessa skulle jag rätta och bedöma. Det är skrattretande att det finns de som är avundsjuka på att lärare har lov. Alla mina lov, utom sommarlovet, gick åt till att rätta allt det som jag inte hann med under min arbetstid. Hade jag klarat av att se eleverna som kunder så hade jag kanske kunnat gå hem och stänga dörren för att hålla helg eller njuta av att ha lov. Men då jag tycker att det är elever jag har och inte kunder så ser jag en människa, en ung person, bakom varje betyg och rättning. Det var ju inte deras fel att min tjänst höll på att knäcka mig. 

Jag gjorde då en kalkyl på hur min arbetstid var fördelad. Jag undervisade ca 17 timmar i veckan - hade 3,5 timmar möten varje vecka. Sedan var det mentorstid 30 minuter i veckan. Sedan insåg jag att mycket tid gick åt att ta mig från klassrum till klassrum. Ena lektionen kunde vara på 4:e våningen i ett av husen och nästa var i ett annat hus på 2:a våningen. Mellan lektionerna hade jag som mest 25 minuter men mellan vissa bara 10 minuter. Ställtiden var nog 1,5 timme i veckn. det var den rid jag hade sammanlagt mellan de olika lektionerna som enbart gick åt till att förflytta mig och förbereda lektion i nästa klassrum. Vissa dagar började jag undervisa klockan 8.00 och hade tid till min första kopp kaffe klockan 12.55 när jag även fick äta lunch. Det var inte mycket rättning man han med den dagen för sedan var det APT-möte i över två timmar. Jag hade 14 lektionspass att förbereda vaje vecka. Om man räknar med 20 minuters planering/kopiering och 10 minuters efterarbete så blir det sammanlagt 7 timmar. Varje vecka hade jag minst en timmes elevsamtal respektive föräldrasamtal. Sedan hade jag läxhjälp 1 timme i veckan. 1 timme i veckan skulle jag var tillgängig för att kunna vikariera om någon lärare var sjuk vilket ofta hände. Den timmen kunde man få undervisa/underhålla eleverna i vilket ämne som helst. Vissa veckor var värre än andra. De veckor vi hade klasskonferanser var rena vansinnet. Eftersom jag hade ett sådant ämne som plockade upp elever från olika klasser så hade jag elever i nio olika klasser och var tvungen att sitta mer i alla de konferanserna. När det sedan var dags för de nationella proven var det lika mycket att göra. Men tillbaka till veckans tider. Sammanlagt var jag schemalagd med olika aktiviteter 31,5 timmar i veckan. Det gav mig 13.5 timmar till rättning varje vecka inkluderat min förtroendetid. Delar jag detta på 100 elever så blev det ca 8 minuter per elev till rättning och bedömning i veckan. Det tar mer tid än 8 minuter att rätta och urkundskontrollera en inlämnad uppsats. 

Tidsbrist, stress och utbrändhet är reslutatet av att elever inte längre är elever utan kunder. Varje elever har en prislapp runt halsen - skolpengen. Den skolpengen vill alla skolor lägga i sin kassa. I kundernas ögon är bästa skolan den som ger bäst betyg med minsta möjliga ansträngning. Jag har haft elever som med stolthet berättar att de minsann inte läst en enda bok under hela sin skoltid (tills han mötte mig). En annan elev kom in i klassrummet och var mycket upprörd över att boken som han skulle läsa inte var filmatiserad. Dessa elever hade klarat sig igenom hela grundskolan utan att läsa en enda bok. Att det påverkar både ordförråd och läshastighet vet vi men ibland undrar jag om lärare är så trötta och pressen är så hård från elever, rektorer och föräldrar att man godkänner elever som man egentligen inte borde godkänna. Att detta är att göra eleverna en björntjänst är det ingen som tänker på. Man måste bygga från grunden. Och har man inte byggt en stabil grund så kommer nästa våning inte att gå att bygga. Det samma gäller kunskap - det nya man ska lära bygger på det man redan vet och om man inte vet tillräckligt kommer man inte kunna förstå det nya.

Då kommer vi till den tredje skolformen som jag har erfarenhet av och det är Komvux. Äver här har kunderna en prislapp runt halsen och man gör allt för att locka kunderna till sin skola. Ibland tror jag att mina kolleger är mer trollkonstnärer eller illusionister än lärare. Det fixas och trixas på alla fronter. Ledorden är flexibelt och snabbt. Kunden ska kunna komma och gå som den vill och vara med på de lektioner de känner för. Närvaroplikt finns inte bland vuxna. Det finns de som uppbär ekonomiskt stöd av något slag som kommer en gång i veckan om man som lärare har tur. Vad de gör resten av tiden vet jag inte men på lektionerna är de inte. Sedan har vi det där med att hålla tider. Varje lektion är det någon eller några som kommer försent. Oftast är det samma personer. De har insett att de kan ramla in när de vill för vi kan ju ändå inte göra mer än öppna dörren och släppa in dem. Jag stänger sällan min dörr det är inte lönt. När sista eleven dykt upp är det dags för den första att gå. 

All frånvaro är inte enbart elevernas fel. Nä nu kommer vi till nåt som irriterar mig en hel del. Det är när arbetsförmedlingen får för sig att en elev som har gått en halv kurs ska gå på praktik. Eller blir ivägskickad till en annan kurs i arbetsmarknadens regi. Vad ska eleverna då göra? De måste går på det som den som håller i deras försörjning säger att de ska göra. Det händer för jämt att elever försvinner 4-5 veckor för att de måste göra annat. Sedan finns det även de elever som påbörjar en kurs med bidrag av något slag och avlutar sin utbildning för att de ska få socialbidrag. Det är de som inte vill låna pengar för att studera för att det strider mot deras tro att betala ränta. Socialens regler är att man kan inte studera och få socialbidrag. Vilket är rätt för det finns sätt att finansiera sina studier man får ta ln precis som alla andra.