Inlägg publicerade under kategorin Skoldebatten

Av Arga Läraren - 24 maj 2018 08:49

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6959712

Sveriges Radio Publicerat onsdag 23 maj kl 22.08


Kunskapskraven är verkligen inte anpassade efter ålder och då  även mognad. Det som är ett problem med detta, enligt mig, är att detta är ett genusproblem. Flickor mognar fortare än pojkar så är det bara och det vet vi alla som jobbar på grundskolan. Pojkarna leker fortfarande på skolgården långt efter det att flickorna fått mer vuxna intressen och värderingar.


Ofta kommer det fram i debatten att flickor får högre betyg än pojkar. Detta är inte så konstigt då kunskapskraven är anpassade för flickor och inte för pojkar. De har svårt att hänga med på grund av att de mognar senare än flickor. 


En jämförelse som kommer upp i mitt huvud är det där med trafikmognad. Man får börja köra moped när man är 15 år och det är för att man då är mogen att analysera en trafiksituation. Men bara i lägre hastighet för man behöver fortfarande tid att hinna tänka över situationen. Men i skolan ska man redan innan man är 15 uppnå en analytisk förmåga på en nivå som är alldeles för hög.


Ibland när jag läser kunskapskraven undrar jag verkligen hur man tänkte när man skrev dem. Funderade man överhuvudtaget på hur barn fungerar. Har man tittat på deras mognadskurva? Har man sett hur mycket det skiljer mellan pojkar och flickor? 


Ofta tycker jag att de som skriver alla styrdokument är verklighetsfrämmande. När mötte de ett barn sist? När var de i ett klassrum. Bara för att man en gång själv gått i skolan är man inte expert på hur man ska rädda den sjunkande skolan. 


ANNONS
Av Arga Läraren - 17 april 2018 13:00

Vissa nyheter är bättre än andra just nu har jag fått en som jag verkligen gillar. Man har sprängt en liga som legat bakom fusket på högskoleprovet. Jag hoppas att alla de som fuskat nu är ordentligt nervösa. Det finns ganska många som har platser på olika utbildningar som de inte förtjänar.


Nu vill jag bara att det ska finnas listor på alla som köpt provsvaren under de år som gått. Jag vill att man plockar varenda en av dem. Varenda en ska fram i ljuset som de fuskare de är. Det finns kanske en grävande journalist därute nånstans som plockar fram namn efter namn på fuskarna.


Detta handlar om personer som medvetet fuskat. INet en enda av dem kan hävda att de inte visste vad de gjorde när de betalade för provssvaren. Har man betalt 170 000 kronor för fusket så är det en medveten handling. Det finns ingen förmildrande omständighet.


Jag hoppas verkligen att du som fuskat nu är riktigt skakis och nervös för att bli avslöjad. Jag hoppas även att du blir avslöjad. Skulle du bli uthängd i massmedia så kan du i alla fall inte räkna med nåt medlidande från mig. Du har dig själv att skylla!

ANNONS
Av Arga Läraren - 25 november 2017 10:24

Läste häromdan ett inlägg på FB (kommer tyvärr inte ihåg var) där trådskaparen ifrågasatte varför man inom skolan envisas med att skriva brev. Min första spontana tanke var "det är ju självklart att man ska kunna skriva ett brev" men när jag nu tänkt lite på det så är jag inte så säker på att jag tycker att det är så självklart längre. 


Vem skriver brev idag? Förutom formella brev i sitt arbete. Privat skriver man inte längre brev utan man mejlar och smsar varandra istället. Jag ska kanske byta ut mina egna brev-uppgifter till mejluppgifter. Kanske är det dags att titta på genren mejl och se vilka skrivregler som bör gälla när man mejlar. När jag då funderat på breven så dyker en annan genre upp som jag har någonslags hatkärlek till och det är krönikan. Jag älskar en bra och välskriven krönika. De duktiga krönikörerna har en fantastisk förmåga att att skriva om vardagen med humor, ironi och satir. Men att skriva krönika är svårt. För många av mina andraspråkare är det nästintill omöjligt. Men av någon anledning så hänger denna kvar den med och den dyker upp på NP-skrivande mellan varven. Här borde man kanske byta ut krönika mot att blogga. De flesta av våra elever vet vad en blogg är och många bloggar själv. Krönika är ett ord de sällan möter och nästan ingen "normal" människa skriver krönikor. Texttyperna tangerar att vara ganska lika men för eleverna tror jag det kan kännas tryggare att skriva ett blogginlägg om ett ämne än att skriva en krönika. 


Det finns säker fler genrer som börjar gå ur tiden tack vare dagens digitaliserade värld. Skolverket inför digitalisering i alla kursplaner hoppas de även uppdaterar sitt tänk vad gäller skrivuppgifter på NP där brev och krönika fortfarande dyker upp då och då. Brev på engelskan och krönikan på svenskan. 


Av Arga Läraren - 8 november 2017 05:00

När jag läser om allt vad man MÅSTE göra i skolan för att få upp resultaten läser jag i princip aldrig om att eleven ska göra något. Alla andra ska göra både det ena och det andra men eleven diskuteras inte.  Den enda som inte har ett ansvar för att skolan inte går bra är eleven. Hur har det blivit så?


  


Detta är en skrämmande utveckling. När jag läste till lärare fick vi läsa om fall där en lärare tillrättavisat en elev som bar sig väldigt dumt åt inne i korrideren på skolan. Eleven hade vattenkrig och kastade vattenballonger. Läraren säger åt eleven att vederbörande skulle gå till rektorn vilket eleven vägrade. Då tog läraren en hand i nacken på eleven och föste hnonom mot rektorns kontor. Så långt kan man kanske ha synpunkter på vem som gjorde rätt eller fel. Men helt klart ska man inte kasta vattenballonger inomhus. Kanske skulle läraren låtit eleven vara och slippa gå till rektorn och kanske skulle läraren inte rört elevens nacke. Allt detta kan man ha synpunkter men det är inte det jag vill diskutera utan det är det som sedan hände.


Eleven går hem och berättar att läraren tagit honom i nacken och föst honom mot rektorns kontor. Här händer det som jag inte fattar. Föräldrarna anmäler läraren. Det skulle inte min pappa gjort. Jag hade nog inte ens gått hem och berättat. För inte hade min pappa anmält läraren aldrig i livet. Han hade sagt "Jaha och vad fan (min pappa svor mycket) gjorde du då?" Hade jag då berättat om vattenballongerna hade läraren fått ett samtal där han hade berättat för läraren att han uppskattade att han sagt till mig och jag hade fått något slags straff hemma med som antagligen var värre än det skolan gett mig. 


Jag fick som barn alltid ta ansvar för mina handlingar och även för de konsekvenser de gav mig. Aldrig skulle mina föräldrar skylla ett dåligt betyg på läraren utan det var mitt eget fel. Det var jag och ingen annan som inte pluggat tillräckligt. Jag fick redan som barn klart för mig att jag var ansvarig för mina egna handlingar och att de val jag gjorde var mina. Visst ville jag ha råd eller hjälp fick jag självklart det och mina föräldrar såg till att vi alltid hade allt vi behövde och mer därtill. Att stiga upp på morgonen och komma i tid till bussen var mitt ansvar. Visst skulle jag försova mig en eller annan gång så blev jag nog väckt men det var mitt ansvar att ställa klockan och se till att vara klar för skolan. Det var mitt ansvar att se till att sköta skolan och mitt ansvar att komma i tid till lektionerna.


Under tre år på högstadiet fick jag inte en enda kvarsittning på grund av sena ankomster och det var det faktiskt inte många av mina klasskamrater som fick heller. Man kunde kastas ut från lektionerna om man inte skötte sig. Den som inte satt tyst och jobbade kunde förpassas till OBS-klassen. Det var kanske inte en superbra lösning men det var inte många som gick i den klassen trots att vi var en 8 parallellig högstadieskola. Skulle jag mot förmodan bli utkastad så visste jag att mina föräldrar skulle se det som att det var mitt fel för att det var jag som gjort något fel inte läraren. Och blev man utkastad så var det inte ens snack om att ta igen tiden eller att undervisningen skulle erbjudas vid ett annat tillfälle.


Kommunikationen mellan hem och skola var väl inte den allra bästa på gott och ont. Det finns de gånger som jag vet mina föräldrar skulle velat att läraren kontaktade dem men inte gjorde det. Minns att jag fick en släng av prestationsångest i första klass och det gjorde att jag satt på skoltrappan och sov under rasterna. Detta berättade inte läraren förrän de ringde för att tala om att jag inte kom till skolan för att de kunde inte få mig ur sängen. Men allt det här med att föräldrar ska ha full koll på läxor och prov via en skolportal det hade nog min pappa blivit tokig på. Prov och läxor var mitt ansvar inte deras. Det var jag som gick i skolan inte de. De jobbade och såg till att vi hade mat och kläder, och mycket annat. 


Idag ställer skolan lika höga krav på den arbetande föräldern som de ställer på skolan. Jag vet för jag har hotat, coachat, bönat och mutat mig igenom år nio med en son som inte tyckte skolan var det allra viktigaste. Men vet ni vad inte en enda gång har jag beskyllt lärarna för att min son har haft F i vissa ämnen. Den skulden har sonen själv fått bära. Sitter man och drömmer halva lektionen eller spelar spel på datorn så kan man inte räkna med att klara betygen. Vilket hallå det varit här ibland. Men vi lyckades att få ihop betyg så det räcker för att komam in på det program han ville. Idag läser sonen utökat program för helst plötsligt har han fått för sig att läsa på universitetet. Idag behöver jag inte påminna om en enda läxa och han har inte en enda frånvarodag och han får hur mycket beröm som helst från sina lärare på gymnasiet. Problemet här var nog att jag ofta kände att skolan lade över arbetet på mig och jag kände det som att jag ägde en hel del av skulden. Jag skulle som förälder logga in i Schoolsoft gärna varje dag för att se vad sonen hade i läxa. Loggade jag inte in i alla fall minst en gång i veckan så förstod jag att jag inte fullföljt min plikt som förälder. Jag höll på att bli tokig på alla plattformar och inloggningar. Själv jobbade jag i skola24 och omdöme24, senare Dexter, firstclass och vklass. Medan man på den ena sonens skola hade schoolsoft och på den andra sonens skolan Unikum. Jag är glad för att jag bara har två tänk den stackare som har flera barn att hålla koll på. 


Elever idag har alldeles för mycket makt. Jag är inte så säker på att det är bra. Självklart ska det finnas elevdemokrati men till ett visst mått bara. Lärarens måste vara lärare och den som bestämmer. Idag ska elever kunna påverka examinationsformer och arbetssätt. Elever ska bestämma vilka uppgifter de ska göra. De ska gärna planera sitt arbete själv. När jag för en del år sedan vikarierade i en årskurs tre klass så hade vi klassråd och eleverna fick ordet. Ett önskemål från eleverna var klart och tydligt - Kan inte du planera till oss? Vi vill inte planera själv. Deras önskemål i demokratisk anda var att jag som lärare skulle ta kontrollen över vad som skulle göras eller inte göras. De ville ha friheten att inte behöva bestämma utan bara göra det som jag ville de skulle göra. I en annan klass denna gång i årskurs åtta skulle vi jobba med temat musik i engelska. Jag ville som den duktiga pedagogen jag ville vara ge eleverna möjligheten att bestämma hur de ville jobba. De fick vars en postitlapp och fem minuter på sig att komma med önskemål som de fick lämna in anonymt. Det kom en del förslag men det som var tydligast var hur de INTE ville jobba. Det stod på en väldigt många lappar att de ville inte "forska". De ville inte själv leta kunskap utan de ville att jag skulle styra undervisningen tydligare. "Vi gör vad som bara vi slipper leta information på mediateket." De ville helst ha katederundervisning och klara tydliga uppgifter att göra på lektionerna där jag som lärare tagit över ansvaret för innehållet. 


Vi vill att våra barn ska ha frihet men ibland skapar tydliga riktlinjer frihet. Barn vill veta vad som krävs och de vill ha tydliga riktlinjer för vad som förväntas av dem det skapar trygghet. Vill vi att barnen ska känna trygghet måste vi visa att vi kan kontrollera deras vardag. Att vi som vuxna i deras liv talar om vad som är rätt och fel och genom regler skapar trygghet. Jag tror att det barn som har tydliga riktlinjer känner sig tryggare än det barn som får göra lite som de vill. Jag var känd som skolan strängaste lärare när jag jobbade i ett av de där omtalade områdena med i princip bara barn med invandrarbakgrund. Javisst det var en stökig skola och mina första veckor där var ett rent helvete. Det var många gånger de veckorna som jag ångrade mitt yrkesval. Jag gav som tur var inte upp och när eleverna gick i nian kunde jag ensam åka precis var som helst med 30 elever för de visste vad som gällde och de visst att det var jag som bestämde. När jag väl fått deras respekt och fått mitt klassrum att fungera kunde jag släppa på gränserna mer och mer. Ansvar under frihet var något de lärde sig gällde. De visste att så länge de skötte sig fick de frihet att göra många fler saker men om de inte skötte sig så blev det inte lika kul. Jag lämnade dessa elever för en hel del år sedan men det är många av dem som fortfarande hör av sig och som håller kontakten. De är idag ansvarsfulla unga som går och har gått vidare i livet. I den kullen finns läkare, tandläkare, advokater, kemister och fysiker. En väldigt stor andel av dem har läst vidare på högskolor och universitet. 


Barn behöver veta var man står som vuxen. Om man visar att man kan ha kontroll på tillvaron i vardagen så vet de även att man kan ha koll när åskan går. Det skapar trygghet! Regler skapar trygghet! 

Av Arga Läraren - 4 november 2017 05:00

Penna, Pennvässare, Anteckningsbok


20% av eleverna kan inte skriva tillräckligt bra för att klara av sina studier på högre nivå utan skrivhjälp. Det innebär antagligen även att de inte kan läsa och förstå en vetenskaplig text. detta är elever som är godkända i svenska eller svenska som andraspråk på gymnasiet. Hur gick det till? Har vi curlat dem så mycket att vi bedömer och ger betyg på våra egna rättningar. Hur gör lärare egentligen? Går man in i elevens text och markerar vad som behöver rättas och sedan låter eleven korrigera texten innan man bedömer den? I så fall är det ju ens egna kunskaper man betygsätter, eller?


Den debatt som nu åter blossat upp är inte ny. 2013 skrev Hanna Enefalk en debattartikel som publicerades i Uppsala Nya Tidning där skrev hon ”Studenterna missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen när studenterna själva måste uttrycka sig i skrift.”  Det är precis det som man säger idag fyra år senare. Tydligen har inget hänt mer än att det antagligen blivit ännu sämre. 

 

Jag är inte förvånad ett enda dugg. Jag har mött elever som andra året i gymnasiet för först gången läser en bok från pärm till pärm. Eleverna "läser" helst böcker som är filmatiserade. Ja ni fattar väl varför för då tycker de att de inte behöver läsa boken utan bara se filmen. Av någon anledning så är läsning och skönlitteratur nerprioriterat av de flesta ungdomar idag. Speciellt då våra manliga ungdomar. Flickor läser mer än pojkar överlag. De hittar till skönlitteraturen av sig själv. 

 

Filmen är viktigare än det skrivna ordet - alla filmatiseringar inte bara skönlitterära. Den som vill lära sig något eller vill veta hur man gör söker bara på Youtube så kan man få veta precis vad som helst utan att kunna läsa. Vill man fixa bromsarna på bilen så finns det film, vill man laga diskmaskinen så finns det en film och om man vill lära sig virka så finns det film om det. Man behöver inte kunna läsa. Jag hörde från en kollega som är mattelärare att det finns böcker där varje uppgift är filmad medan man löser uppgiften i fråga. Det är bara att söka på Youtube så hittar man LÄRARE som spelar in och lägger upp lösningar på uppgifterna. (tror ni inte mig så gå in och titta här https://sites.google.com/site/fredriksfilmer/). Kan gå in och kopiera lösningarna utan att lära sig ett enda dugg själv. Jo jag kan se att tanken var god men var den bra? Det vet jag inte om jag tycker. Vad lär man sig om problemlösning jo att alla problem är lösta på Youtube. 

 

Digitaliseringen har nog gått lite för långt. Istället för ord och bokstäver ska allt vara ljud och bild. Varför läsa en text när man lika bra kan lyssna på den. Man kan lika bra se Kejsaren av Portugallien som att läsa den. Eller? Skrivandet sker sedan med hjälp av en dator. Datorn markerar alla stavfel och även en del grammatiska problem. Det är jättebra och jag använde det själv när jag läste tyska. Skillanden är väl hur man använder det. Überprüfen die flexionom pronomen - oj vad jag hatade den kommentaren från datorn. Det dator gjorde var att den identifierade ett problem som jag insåg att jag var tvungen att ta itu med. Så istället för att bara acceptera den ändring datorn föreslog så tog jag mig tid att kontrollera vad det var jag inte kunde pch på så sätt kunde jag arbeta bort en akilleshäl. Tyvärr används inte skrivhjälpen så utan eleverna accepterar alla förslag och sedan är de nöjda med det. De bryr sig sällan om varför eller lär sig av sina misstag. Idag använder jag kommentarer och föreslår ändringar i elevernas texter. Jag kan ju se in användarhistorieken hur elever bara klickar i acceptera alla kommentarer och förslag. De tar inte sig tid att ens läsa igenom texten och försöka identifiera vad det är som är deras svaghet. Idag litar man nog alldelels för mycket på att datorn ska fixa alla problem.

 

Skrivandet spelar en viktig roll in inlärningen. Då menar jag inte skrivande på dator utan skrivandet där bokstäver formas med hjälp av att ha en penna i handen. Att skriva är en lärstrategi som skapar djupare lärande. Det man skrivit sitter kvar bättre i minnet. Det är nog en del av det lärande som dagens elever tyvärr har förlorat genom att allt ska skrivas via ett tangentbord. Det krävs en annan ansträngning för hjärnan att skriva med penna än med dator. Det tar även längre tid vilket även det kan vara en faktor för att man minns bättre det man skrivit på papper än det man knappat i med hjälp av en dator. Knappandet går fort (kolla in hur fort elever kan knappa) och jag tror att det gör att kunskapen inte fastnar lika bra för det går för fort- Hjärnan hinner liksom inte med. Den är mer koncentrerad på att hitta rätt knapp på tangentbordet än vad som skrivs. Med pennan tar det längre tid och hjärnan måste inte bara formulera orden utan den ska även ge signaler till handen att forma de rätta bokstäverna. Det är mer ett konstverk som skapas på pappret. Handen skapar ordbilder. Ordbilder som sedan ska sorteras ändras och skriver man fel måste man ta fram suddgummit och skriva om ordet. Det finns nämligen ingen ersättfunktion i pennan. Idag är det inte ens säkert att eleverna har penna med sig till lektionen. De är så vanan vid att allt görs vid datorerna att de inte har något annat med sig til klassrummet. 

 

Skriva är ett hantverk! Skriva är en konst! Skriva är kreativt. Förr skrevs allt för hand till och med böcker kopierades för hand. Tänk vad den som skulle skriva ner en hel bok lärde sig speciellt om det skulle skrivas med snygga snirkliga bokstäver. Ja det tog längre tid och det tar längre tid att skriva för hand är det därför vi gör det mer och mer sällan. Datorerna har förenklat skrivandet och ökat tempot.  Redigeringen går lättare och snabbare och man kan flytta runt i sin text hur som utan en större ansträngning. Är det därför vi väljer datorn istället för pennan? Är det för att det går fortare? Vi lever i ett samhälle där allt helst ska vara klart igår. Det stressas på alla nivåer i samhället. 

 

Jag tror att vi måste återinföra pennan i klassrummet. Låt skrivandet ta lite mer tid. Ge inte eleverna färdiga anteckningar utan de får anteckna själv. Det som sker i minnet när man skriver med en penna är viktigt för inlärandet. 



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se